Tacksamhet…

Symbolisk bild – vilan har slutligen burit frukt. Foto: Colourbox.

Stockholm Marathon i ösregn, blåst och kyla. Vätternrundan och Vansbrosimningen i ungefär samma väder, den sistnämnda med förkylning i kroppen. 24 kilometer på Jubileumsmarathon med yrsel och feber. Icebug 24 med risig hals. Försökte sätta igång löpningen igen när jag kände mig ”frisk” men tog tydligen i för hårt. Tillbaka på ruta ett: ömmande bihålor, snorig näsa, feber, hosta.

Ja, jag vet. Skjut mig.

Har varit så outsägligt korkad att jag saknar ord. Varför köra på fast kroppen säger nej? En massa mer eller mindre korkade anledningar. Som att jag inte vill ”missa klassikern”. Gå upp i vikt (ja, den gamla ätstörningsdjävulen gör sig ibland påmind när man inte är sitt bästa jag – tyvärr). Och andra variationer på temat.

Ja, ni hör ju hur korkat det låter.

Nu har jag lyckats vila i många, många dagar och känner mig för första gången på mycket länge frisk. Inget snor, ingen rethosta, inga ömma bihålor, ingen feber. Jag är så oerhört tacksam.