Livet: salt, sött och allt däremellan

Äta ”Death by chocolate” – ett utmärkt sätt att återhämta såväl kropp som själ på. Foto: Petra Månström.

Dags för en uppdatering som andas lite mänsklighet och vardag. Bara så att ni som läser förstår att det finns toppar och dalar även för en maratonbloggare. Bara så att ni som läser förstår att de som alltid skriver om lyckade pass och löpareufori förmodligen inte delar med sig av hela sanningen. Kanske kan det vara skönt att veta att även löparbloggarna har det motigt ibland, när ni själva upplever motgångar i spåret. Och märk väl: jag är varken bitter eller nedslagen, jag bara konstaterar att så här är livet. Och livet är både salt, sött och allt däremellan. Kan man hantera dalarna kan man också uppskatta topparna mer.

Jag upplever just nu en rejäl dipp när det gäller löpningen. Kanske beror det på att jag under de knappa tre år som jag har skrivit den här bloggen har hunnit uppleva sådant som det tar en ”vanlig” löparmotionär mycket längre tid att vara med om; maror, halvmaror, Lidingölopp, Icebug 24, klassikern. Man blir liksom urlakad i såväl kropp som skalle. Benen svarar inte som tidigare när man springer och motivationen får sig en rejäl törn. Förkylningen som i princip har pågått sedan Vätternrundan kommer och går. Vansinnigt frustrerande.

Det paradoxala i det hela är att jag fortfarande tycker att träning och då framför allt löpning ju är bland det roligaste som finns. Likaså är det fantastiskt kul att blogga om träning. Men det jag måste jobba med är mina undermedvetna krav på mig själv och omgivningens förväntningar. Min filosofi har alltid varit att löpning ska vara lustfyllt och innehålla lagom mycket krav, men just nu är jag inte säker på åt vilket håll färden kommer att bära framöver. Men helt säkert kommer den ha löparskor på fötterna…