Från rökare till milen under 40 på ett år

Björn Radon från Karlsruhe fimpade för ett år sedan, nu gör han milen under 40 minuter. Foto: Privat.

Det kom ett mejl från Björn Radon, så inspirerande att jag måste dela det med er:

”För ett år sedan var jag med i ett lopp över 5,6 km, och kom i mål fullständigt utpumpad på strax under 27 minuter. Jag hade några veckor innan fimpat, och kände inte nämnvärt av min hälsporre som gjort omöjliggjort löpning under cirka tre år. Imorgon ska jag springa årets upplaga av loppet B2Run och det är realistiskt att jag kommer att få en nettotid strax under 20 minuter.

Året som gått har gått snabbt, och jag har lagt ner mycket tid och energi på att komma i form. Tidigare när jag har försökt komma igång med löpningen har jag gått ut mycket för hårt, och vägt för mycket, med resultatet att leder, benhinnor och hälsporre/plantarfasciit tvingat mig att sluta.

Den här gången lade jag upp det annorlunda. I augusti började jag cykla samtidigt som jag drog ner på maten för att jobba bort överflödskilona. Efter tre månader hade jag fått bort drygt 18 kilo (ca 20%), och min hälsporre försvann helt. I november och december var det mycket cykel på gym, och jag började varva med att löpa på band. I januari övergav jag cyklingen och började springa ute (vintern var mild fram till slutet av februari här i Sydtyskland).

Januari: 104 km
Februari: 76 km
Mars: 127 km
April: 185 km
Maj: 215 km
Juni: 235 km

Hittills i juli har jag lagt 99 km bakom mig, så den stigande trenden fortsätter.

Mitt första mål var att springa 10 km snabbare än 45 minuter. Det uppnådde jag ganska snabbt, så jag satte ett nytt mål att lyckas uppnå samma tid som jag fick när jag gjorde lumpen, runt 43:30. Det slog jag med råge i ett lopp i mitten av april – säsongens första millopp på asfalt. Jag lade upp loppet fel, och var helt slut när jag sprang i mål på 41:22. Jag hade inte tidigare trott att det var möjligt, men nu hägrade naturligtvis 40-minutersgränsen.

Jag önskade mig Herbert Steffnys löparbok till min födelsedag i maj, och slukade den snabbt. Nu insåg jag att jag gjort samma misstag som tidigare, att träna alldeles för hårt varje gång. Jag började följa hans träningsplaner (lite modifierat för att loppen kom så tätt) för att lyckas göra ytterligare förbättringar. Jag sprang två lopp under 41 minuter, 40:51 respektive 40:34 innan jag förra söndagen lyckades passera 40-gränsen, 39:51 över 10 km. Nu känns det alltså inte orealistiskt att pressa ner 5,6-kilometersloppet till under 20 minuter.

Jag ser loppet imorgon personligen som ett kvitto på att jag faktiskt har lyckats åstadkomma något stort under senaste året, åtminstone vad gäller min fysik. I min träningsplan är det dock bara en tempoenhet inför nästa 10-kilometersutmaning nästa söndag, det fjärde milloppet i en löparcup som jag deltar i. Av sex tävlingar kommer jag att springa 5, och jag hoppas på att komma bland de fem bästa i min åldersgrupp, M35.

Med 40-minutersgränsen avklarad så har jag lyft blicken något, visst kommer jag att försöka knäcka nästa minutgräns, men det är inte lika symboliskt laddat. Istället kommer jag att efter nästa millopp lägga om träningen för att satsa på ett halvmaraton. På firman jag jobbar på ska vi ställa upp i en tremannastafett om vi har möjlighet att komma bland de 3 bästa. För att det ska vara realistiskt måste jag klara av ett tempo på 3:55 min/km över 15 kilometer. Det känns som ett mål strax bortom gränsen för det möjliga. Å andra sidan så hade jag för ett halvår sen inte trott den person som påstått att jag skulle springa 10 km under 40 minuter. Så jag struntar i vad som är möjligt nu, och riktar in mig på det som är otroligt och roligt. Nästa år vill jag springa Berlinmaran, men vilken tid jag ska uppnå vill jag inte bestämma mig för än. Det kan hända mycket på ett år.

Efterord:

Loppet gick inte riktigt så bra som jag hade hoppats, tiden skrevs till 20 minuter och 13 sekunder. Med tanke på att jag ändå förbättrat mig med mer än en minut per kilometer (26:53 förra året), så är jag ändå rätt nöjd :-) Dessutom har jag ju ett självklart mål inför nästa år: de där 3 extra sekunderna per kilometer måste helt enkelt vara möjliga att fixa!”