Om att våga vara inkluderande

Tänk om fler vågade vara inkluderande istället för exkluderande? Foto: Colourbox.

Relationer intresserar och fascinerar mig. Sammanhang där människor interagerar med varandra tycker jag är oerhört spännande. De går att diskutera och analysera i det oändliga. Ta till exempel de där personerna du nästan alltid ser på löprundan, ni är medvetna om varandra men det stannar kanske där. Kan hända att ni med tiden börjar nicka åt varandra eller rentav hälsa, kanske inte. Jag om någon vet ju hur det kan gå när man börjar slå sig i slang med somliga man stött på i löpspåret. Hade jag inte träffat på coach Ingmar under en skogsjogg i början av min löparkarriär vete sjuttsingen hur det hade gått med min löpning. Och den här bloggen. Är glad att jag tog mod till mig och gick fram och pratade med honom när jag såg honom nästa gång, vid löpbandet på gymmet i närheten av där jag då bodde.

Sen har vi de där relationerna på jobbet, med personerna du ser varje eller nästan varje dag. De som sitter på skrivborden eller i rummen intill dig. När det gäller de där relationerna blir jag alltid fascinerad över hur egendomligt människor kan bete sig ibland. Frågan är om det är vårt förflutna som flockdjur och månande om att tillhöra en grupp som ligger bakom – nämligen det här med att somliga inte verkar kunna äta lunch eller fika med någon annan än just dem de alltid gör detta med. Att lyfta på blicken, utvidga intresseområdet och fråga om personen vid skrivbordet intill – men som kanske inte tillhör samma avdelning – vill följa med. Hur ofta händer det? Hur ofta är ni med om detta?

Och ta löparklubben eller löpgruppen du funderar på att gå med i. Nästan alltid finns det en ”inre kärna” i de där grupperna som är väldigt svår att ta sig in i. Kanske att man då hellre låter bli istället för att utsätta sig för ovissheten, om man får vara med eller inte. Men helt ärligt – varför ska det vara så svårt för människor att vara inkluderande? Varför vill vi begränsa oss i våra trygga grupperingar istället för att blicka över axeln? Våga bjuda in kollegor du aldrig lunchat med att hänga med och äta. Ta en kaffe med grannen tvärs över skrivbordet som du tidigare bara sagt hej till men aldrig pratat ordentligt med. Eller kanske våga säga hej till den där trevliga löparen du nästan alltid ser på din runda? Undrar hur annorlunda världen skulle se ut då…

Till sist, ett par tips till mig själv och andra:

– Är det glest med folk på din arbetsplats nu i semestertider? Har din granne ingen att äta lunch med men det har du eftersom några av dina kollegor är på plats? Fråga om grannen vill haka på, så slipper han/hon sitta ensam med sin lunchlåda.

– Funderar du på om den där snygga tjejen eller killen du alltid ser i löpspåret kanske skulle vilja ta en fika med dig? Nästa gång ni passerar varandra kan du ju alltid säga lite försiktigt att du tappat bort ditt mobilnummer och gärna vill ha hans/hennes istället…

– Verkar medlemmarna i löpgruppen du är nyfiken på vansinnigt tajta och exkluderande? Fundera på om du bara inbillar dig och om ja, ta då reda på om så är fallet genom att ge dig ut på osäker mark och fråga om du får vara med. Kanske inte bara på löpningen utan också den trevliga after run:en efteråt.

Ha en fortsatt god kväll, kära läsare!