Min Jubileumsmara!

Löparkjol och vitt linne – dagen till ära! Foto: Katarina Carlén.

Vad gör man om man man gillar löpning, om man har ett startbevis till ett lopp som man bara kommer få uppleva en gång i livet och om man känner sig ”så gott som frisk”? Jo, man ställer sig förstås på startlinjen. Kanske var det mot bättre vetande jag gjorde detta igår men så här efteråt känner jag ändå att det helt klart var värt det. Och även om jag inte fick uppleva målgången på Stadion så hade jag en väldigt fin dag.

Åkte in till Stadion runt elva, hämtade nummerlappen och insöp stämningen på och kring maratonmarknaden. Träffade på en hel massa vänner och bekanta så tiden fram tills att det var dags att ställa sig i startfållan rann iväg i en väldig fart. Roligt också att så pass många verkligen tagit fasta på att hedra minnet av OS-maran 1912 genom att klä sig tidsenligt, eller i alla fall någorlunda tidsenligt. De flesta bar den vita snusnäsduken som ingick i ”goodiebagen” man fick tillsammans med nummerlappen – antingen med fyra knutar som när det begav sig, eller med andra lösningar.

Nummerlappsutdelningen ägde rum på maratonmarknaden på gräsmattan nedanför GIH. Foto: Petra Månström.

Strax efter klockan ett var det dags att börja ta sig till starten på Stadion. Eftersom ingången (samma ingång som där man springer in när man ska i mål på Stockholm Marathon) är rätt så smal tog inpasseringen en liten stund, men det gjorde inte så mycket eftersom det fanns gott om underhållning under tiden. Speakern inne på Stadion, Rubin McRae, gjorde ett fantastiskt jobb med att peppa oss deltagare.

Mycket tidstypiskt klädd löpare. Foto: Petra Månström.

När jag väl kom in på Stadion började faktiskt glädjetårarna rinna. Nästan så att man kände sig som en OS-deltagare där man promenerade in till publikens stora jubel. Läktarna var fullsatta och stämningen gick verkligen att ta på. Svårt att beskriva i ord men det var en storartad upplevelse. Så även om själva loppet inte blev någon succé för min del så var jag glad att jag ändå kunde få vara med därinne på Stadion.

Mäktig stämning inne på Stockholms Stadion inför starten av Jubileumsmarathon 2012. Foto: Petra Månström.

Svea Livgardes Musketerarkår stod på fotbollsplanen, redo att avfyra startskottet för första startgruppen kl 13.48. Och det var inget dåligt startskott! Hela Stadion skakade och jag fick gåshud. Låter kanske fånigt, men man kände i hela kroppen att det här är en engångsupplevelse. Något man kan berätta för folk många, många år efteråt. Så lättade trängseln och man kunde börja jogga, genom Maratonporten och ut genom grindarna mot Valhallavägen.

Luften var kvav, det var varmt och luftfuktigheten förmodligen väldigt hög. Mina ben som inte sprungit på två veckor fick sig nog en redig chock när de fick trumma på mot asfalten i riktning Sollentuna. Men vilket publikstöd man fick! Det var publik överallt och folk applåderade, hejade och vinkade. Så även om kroppen inte var på topp och benen trötta var det ändå en häftig upplevelse.

En av de många vätskekontrollerna som fanns längs Jubileumsmarathonbanan. Foto: Petra Månström.

Det kanske allra häftigaste med själva loppet var när de snabbaste löparna vänt vid Sollentuna kyrka och kom emot oss. Där fanns många kända ansikten såsom Anders Szalkai, Magnus Bergman, Kent Claesson, Mats Erixon med flera. Häftigt var det eftersom man sällan får sådan närkontakt med de främsta som man fick igår. Det kändes verkligen som om vi alla var här för att vi älskar löpning, inte för att vinna.

Löpare efter vändningen vid Sollentuna kyrka. Foto: Petra Månström.

Hur gick min löpning då? Nja. Jag hade väl inte varit helt ärlig mot mig själv när jag ställde mig på startlinjen. Jag var nog inte 100 % frisk. Och efter drygt 15 kilometer kraschade magen. När jag nådde vändpunkten efter drygt 20 kilometer hade jag fyra bajamajabesök bakom mig. Började känna mig febrig, yr och fick muskelvärk. Det kändes inte ”gott ont” som när man är frisk och tar ut sig under ett lopp, utan ”dåligt ont”. Så när Kattis dök upp i blickfånget strax före Sollentuna var beslutet enkelt: jag kliver av här.

Vid några kontroller fick man en apelsinklyfta och en kopp iste. Gott! Foto: Petra Månström.

Eftersom jag frös så jag skakade fick jag låna Kattis jacka och sen traskade vi mot Sollentina station där vi tog pendeln tillbaka till stan. Tog mig vidare till Stadion och hämtade ut min påse med överdragskläder och träffade på en hel hög vänner som berättade om sina lopp. Visst var det lite surt att jag inte kom längre än 24 kilometer, men det hade varit stenkorkat att sätta hälsan på spel.

Det var gott om tidsenligt klädda löpare under gårdagens lopp. De 50 mest tidsenligt klädda löparna vann ett pris. Foto: Petra Månström.

Jag ångrar inte att jag tog mig till start, jag hade en jättefin dag och hoppas att alla ni andra som sprang Jubileumsmarathon också hade det. Banan hade varit enormt krävande även om jag varit frisk och tränad för maran, så hatten av till alla er som tog er i mål igår! Och en eloge till alla funktionärer och publiken, särskilt i Sollentuna. Kändes som att hela Sollentuna var ute och hejade!