Om pershetsande…

Ett taggat gäng inför årets Stockholm Marathon i ösregn. Observera att personerna på bilden (utom hon med sportdryckflaskan i näven) inte har något med inlägget att göra. Foto: Privat.

”Vad gör du milen på?”

”Vad har du för tidsmål på maran?”

”Blir det pers imorgon?”

Ja, jag erkänner: ovanstående frågor har utdelats även av mig. Oftast slentrianmässigt och utan en tanke på hur den uppfattas. Och ja, jag erkänner: jag är nog väldigt formad av den bloggosfär jag befinner mig i. Folk persar till höger och vänster och det är lätt hänt att man jämför sina tider med 10-15 år yngre personers. Även om jag då och då själv delar ut de här frågorna eller liknande utan att ens reflektera kan jag villigt tillstå att jag stör mig ganska mycket när de ställs till mig.

Sedan har vi ett annat välkänt löparscenario: ett lopp närmar sig. Man känner sig i bra form, har tränat bra men hör ändå sig själv säga varianter på temat: ”Nja, har nog kört för få långpass för att kunna göra en bra tid.” Man snackar ner sig själv. Allt i enlighet med den så välbekanta jantelagen. Och skulle det mot förmodan gå bra – ja då är man helt oförstående: ”Shit, hur gick det här till?” För har man snackat ner sig och sedan ”överraskat” så blir ju ryggdunkningarna fler.

Kenth skriver väldigt bra om just det här fenomenet i ett inlägg på sin blogg idag.

Tänker man som en världsmästare så blir det oftast bättre, oavsett vilken nivå man befinner sig på. Klyschan ”det blir som man tänker” har mer än en karriär- eller livscoach levererat till mig men den stämmer ju. Känner man sig oslagbar så blir man det – börjar man tveka är det kört. Då kroknar man.

Hur många gånger har man inte fegkört på ett lopp av rädsla för att krokna och gå in i väggen? Visst, man kanske inte alltid bör köra all in, men vill man verkligen göra bra ifrån sig och chocka sig själv på riktigt är det nog det enda sättet. Åtminstone om man ska tro proffsen. Man kanske bommar några gånger men plötsligt händer det.

Visst kan man både avstå ett lopp eller låta bli att fullfölja om man känner på sig att tiden inte kommer att bli bra. Men kanske ännu mer lärorikt är det att faktiskt tillåta sig att vägga rejält – snacka om att revanschen känns så mycket mäktigare då, den där gången då allt bara stämmer.

Vad blir då slutsatsen av allt detta? Jo, samma som Kenths. Dags att vi börjar tro på oss själva och betraktar oss i ett mer realistiskt skimmer. Har man gjort sitt bästa så har man vunnit, oavsett vilka tider ens favoritbloggare springer på. Jag tänker i alla fall försöka.