Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Varför springer man egentligen? För att man ”måste” eller för att man vill? Foto: Privat.
Träffade en löparbekant på lunchen idag och vi hade ett kort men intressant samtal. ”Som vanligt” när man träffar en annan löpare betar man först av det som hänt sen sist – det vill säga Stockholm Marathon-vädret, den blöta Vätternrundan, Göteborgsvarvet och diverse skador. Sedan kom vi in på framtida lopp men mitt i allt sa min löparbekant att: ”Ibland kan jag bara känna mig less på det här med löpning”. Och det var liksom något förlösande i det. För plötsligt hör jag mig själv säga: ”Ja, när man höll på med gympa och sånt var det inte så viktigt vilket slags pass man körde, man bara gick dit och körde. Nu är det så himla viktigt med intervaller hit och dit, långpass på helgen och så vidare”.
Vi kom ändå fram till att löpning är kul och man lär känna många bra människor genom den. Men att jämföra sig med andra, oftast mycket yngre (och snabbare) löpare blir ju både stressande och fel. Man springer ju liksom för sin egen skull. Men just mätbarheten i löpning är både ett gissel och en morot. Tur ändå att man blir snygg naken av det… Åtminstone det en bonus som tack och lov är rätt så omätbar och subjektiv…
