Är män vekare än kvinnor?

Vätternrundan 2012 blev en tidvis kall, blöt och regnig upplevelse för många av deltagarna. Foto: Micke Fransson.

Gjorde lite intressanta iakttagelser på såväl årets Stockholm Maraton som Vätternrundan, som båda blev blöta, kalla och pannbensutmanande kraftprov med många som valde att bryta. Nämligen att många av dem som klagade på förutsättningarna och kanske rentav bröt var män. Observera att det här är en helt ovetenskaplig iakttagelse  och kanske inte alls stämmer – men lite fick jag känslan av att snubbarna var mer benägna att ge upp när de insåg att de ändå inte kunde få någon bra tid, medan tjejerna bet ihop och fortsatte. Tiden var mindre viktig för dem, viktigast var att slutföra.

Har män mer prestige när det gäller tider än vad kvinnor har? Eller är det bara en myt? Och hur viktigt är det egentligen att slutföra ett lopp, fast man redan har insett att tiden inte kommer att bli något att hänga i granen? För egen del var det i alla fall självklart att i alla fall försöka ta mig i mål på Vätternrundan, även om kroppen sade stopp redan i Hjo. Smärta går över men en DNF varar för evigt, typ.

Hur resonerar ni? Och är jag helt fel ute med mitt antagande om mäns kontra kvinnors benägenhet att bryta när det kärvar?