Inrutat…

Läste senaste numret av Runner’s World (juli 2012) där det bland annat är en intervju med triatleten Dennis Nilsson. Och ja, jag fattar att det kostar att ligga på topp och så vidare, men kan ändå inte låta bli att förundras (eller snarare imponeras?!) av hans disciplin och fokus.

Han säger i intervjun att han stiger upp 03.59 och lämnar hemmet 04.15. Frukosten äts medan han trampar de 37 kilometerna till jobbet (gröt i plastpåse och några ägg). Vid framkomsten till jobbet ger han sig ut på en löptur. Frukost nummer två äts i omklädningsrummet på jobbet. Sedan cyklar han de 37 kilometerna hem igen, ger sig direkt ut på en löprunda och sedan är det middagsdags.

”19.30-21.50: Umgås med flickvännen”, läser jag i hans dagsplanering.

Sen är det dags att planera för nästa dag och gå och lägga sig. Puh, säger jag. Även om jag är fjärran från Dennis ambitions- och träningsnivå så kan jag inte låta bli att undra över att leva så där. Blir man inte stressad av att ha varenda minut av sitt liv planerad i förväg? Att aldrig kunna vara spontan och bara ligga och slappa? Hur som helst är jag imponerad.

Hur är det med er läsare? Några som känner igen sig i Dennis upplägg? Hur mycket av ert liv får träningen ta och hur mycket ägnas åt livet utanför densamma?