Halvvägs runt Vättern…

Glad Petra skiner ikapp med cykeln och svenska flaggan. Foto: Privat.

Jaha, då var det dags att cykla hem till Stockholm då. Kan inte påstå att varken jag eller min bakdel var jättesugna på det. Men det var liksom bara att bita ihop och genomföra – jag behöver alla cykelmil i benen jag kan få. Ungefär så som jag känner att det kommer att bli i Motala nästa vecka. Man bara sätter sig på hojen – och genomför.

Jag slapp regnet och fick faktiskt en riktigt behaglig resa. Efter första chocken vande sig rumpan en aning och jag kunde njuta av turen. Väg 255 gick som ett huj i 28 km/h. Sedan svängde jag in på 263:an mot Märsta, förbi Rosersberg och vidare mot Rotebro. Kunde hålla hyfsad fart även här, men efter Rotebro blev det på tok för mycket stök med korsningar och rondeller varför farten sjönk en hel del. Men skönt ändå att veta att jag kan få upp en acceptabel fart om förutsättningarna bara är de rätta. Och så ska det bli skönt när benen är lite vaknare – de är fortfarande lite sega efter lördagens pannbensmara, så ville inte bränna på för hårt idag. Slår man ihop gårdagens och dagens runda har jag kommit en liten bit längre än halvvägs runt Vättern.

Men ändå. Hoppas. Jag. Överlever. Vätternrundan.

Dagens runda. Gårdagens gick åt andra hållet. Skärmdump från Garmin Connect.

Mission accomplished! Hemcyklingen avklarad. Och rumpan glad för att äntligen få kliva av cykeln. Foto: Petra Månström.