Vad löpningen har gjort med mig

Undertecknad pressar ut det sista under målspurten i Göteborgsvarvet 2012. Foto: Marathonfoto.

Lustigt egentligen. För bara några år sedan var min träning något jag klarade av utan att tänka så mycket på det. Man drog till gymmet och rev av ett pass eller gick till Friskis & Svettis och körde ett jympapass. Men nu har jag ju mer eller mindre konverterat till löpning. Och med ens är det lite viktigt vad man gör på varje pass. I alla fall om man har något slags mål med sin träning. Intervaller – långa eller korta, snabbdistanser, långpass, distanspass, återhämtningsjogg. Jag känner att det finns både för- och nackdelar med den här sporten som är så oerhört mätbar.

På jympagolvet kunde man känna sig bäst av alla, oavsett hur väl man egentligen kämpade. Men i löpning får man en tid och en tid är något definitivt. Visst kan man invända att jag sprang ju snyggast eller jag var gladast av alla löpare. Men tiden finns ändå där som en liten påminnelse om hur det egentligen gick.

Ja, så där går tankarna ibland. Man kan ju alltid hävda att man enbart springer för att det är kul, men jag tror att de flesta som anmäler sig till lopp har någon slags uppfattning om vilken tid de vill springa på. I alla fall på ett ungefär. En så definitiv måttstock är både uppmuntrande men också lite stressande. Men skulle jag vilja återgå till jympandet och slippa tidsfaktorn? Enbart basera min prestation på känslan och hur mycket den snygge ledaren log uppmuntrande mot mig? Nja. Nä, jag fortsätter nog med löpning ett tag till.