Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Bild: Colourbox.
Eftersom jag i grunden är en positiv person tänkte jag börja med dagens goda nyheter:
1. Jag trotsade snöstormen, packade toppluva och snöskärm och begav mig till Vällingby centrum.
2. Under nummerlappsutdelningen träffade jag Charlotte Karlsson, fjolårsvinnaren av Lidingöloppet 30 km och en av grundarna av löpgruppen Runday. Hon undrade om jag ville köra uppjogg tillsammans med henne. Coolt!
3. Jag fick till ett riktigt bra snabbdistanspass på totalt skoningslöst underlag (1 dm blöt snömodd).
Sen har vi de mindre bra nyheterna:
1. Starten blev försenad nästan 20 minuter vilket inte var särskilt kul eftersom det blåste och föll snöblandat regn. Vi fick heller ingen information om varför starten blivit försenad. Till slut fick vi veta att vi väntade på tävlingsledaren som tydligen befann sig någonstans ute på banan. Till slut dök nämnda tävlingsledare upp och förklarade att han varit ute skottat banan för att vi inte skulle halka. Vid det här läget var de flesta av oss rejält stelfrusna. Den här påstådda skottningen ifrågasätter jag eftersom man sprang i decimeterdjup, blöt snömodd mest hela tiden…
2. Efter att jag hade passerat 10 km-skylten började jag ana oråd. Fick flashbacks från Kungsholmen Runt 2010 då 10 km-skylten stod fel. Fortsatte springa men såg inga fler snitslar. En finsk kille som legat i rygg på mig frågade om jag visste var målet var. Nej, det visste jag inte och det fanns ju inga snitslar – och inga funktionärer heller. Efter att ha irrat runt kring Vällingby centrum ett bra tag dök ytterligare en löpare upp. Hon undrade om vi visste åt vilket håll målet var, för hon såg inte längre några snitslar och inte heller några funktionärer.
3. Efter att tillsammans med mina två lika vilsna medlöpare äntligen ha passerat mål, fast från fel håll och således blivit diskad, möter jag Runday-Charlotte som kommit tvåa i tävlingen och undrade om jag också hade sprungit fel. Hon hade också irrat runt i närheten av målområdet och tappat mycket tid innan hon slutligen hittade rätt väg samt tagit sig i mål från rätt håll.
4. Går in på Twitter och får upp följande tweet i flödet: ”Vällingbymilen var en KATASTROF! Förfärligt underlag, men värst av allt: INGA FUNKTIONÄRER jag sprang för LÅNGT.”
Vad säger man? På Facebook var det ännu fler som talade om att de sprungit fel. Någon sa att arrangören uppgett att banan delvis var uppmärkt med pilar i marken… Hmm, svårt när det fallit en massa snö ovanpå marken. Jag kan köpa att arrangören (Duvbo IK) är en mindre klubb och att resurserna är begränsade. Dessutom togs förmodligen såväl deltagare som arrangör på sängen av dagens grisväder. Och visst, folk jobbar ideellt och alla var rara och vänliga – men jag har ju ändå pröjsat 200 spänn för att få delta (om man efteranmälde sig kostade det 300 kr). Den glesa (icke-befintliga?!) förekomsten av funktionärer/snitslar mot slutet av loppet där risken för felspringning tydligen var mycket stor tycker jag är lite beklaglig. Jag låg ju lite längre bak i ledet och hade få ryggar att följa, sprang mestadels utan att se löpare framför mig. Då är det extra viktigt med tydlig banmarkering. Får man föreslå att vi som sprang fel kan bli kompenserade med ”gratis start” nästa år?
Här kan ni läsa Runday-Charlottes tankar om dagens lopp. Det var alltså inte bara blåbären längre bak som hade problem med dålig uppmärkning av banan…
Men eftersom jag i grunden är en positiv person väljer jag att avsluta i dur: Är mycket nöjd med dagens snabbdistanspass. Jag fick flåsa och kämpa och bygga pannben. Det tar jag med mig till nästa veckas SpringCross. #aldrigmerfelspringning
