Jag är aldrig nöjd!

I höstas provade jag på att modella i ett modereportage om höstmode. Stylingen gjorde jag själv. Foto: Scanpix.

Måste bara få skriva av mig lite. Jag blir nämligen rätt provocerad när folk omkring mig säger att de är nöjda. Man är nöjd med livet som det är, man är nöjd med sin vardag, sitt jobb, sitt umgänge och sin eventuella relation. Och så vidare. Visst, vackert så. Men känns det inte lite uddlöst? Var är nyfikenheten, upptäckarglädjen?

Okej, visst tar det energi att ständigt vara på jakt efter nya intryck och upplevelser, testa om det går att göra saker på andra sätt än de vedertagna och gå mot strömmen. Man tvivlar väldigt ofta på om man gör ”rätt” men den där känslan när man väl har rott iland de där projekten som nästan alla dömde ut på förhand, den är sanslöst grym.

Mitt karriärbyte är ett sådant ”omöjligt” projekt. För åtta år sedan jobbade jag som kemist och levde för min fritid, stod där i labbet och längtade ut i det fria och räknade dagarna till nästa semester. Samtidigt som jag i hemlighet närde en dröm om att en dag få jobba som journalist med friluftsliv, träning och resor som fokus. Mot alla odds kom jag in på den där journalistutbildningen med ytterst få platser och drösvis med sökande. Jag tjatade mig till diverse frilansjobb, i början utan arvode. En stor framgång var när jag övertalade mig själv att göra allt för att få en praktikplats på Svenska Dagbladet, min drömarbetsplats. Jag ringde, ringde och ringde. Tjatade och tjatade. Mejlade och mejlade. Och tjatade. Till slut var praktikplatsen min och några månader senare blev jag erbjuden ett längre vikariat på samma tidning. Resten får väl sägas vara historia.

Ett annat ”mot alla odds”-projekt var min maratonsatsning. När jag satte igång med träningen i slutet av 2009 förknippade jag löpning med kylslagna morgnar under högstadietiden, blåfrusna knän, tunga ben och en gympalärare med stoppur i handen. Känslan av att komma sist i mål på det där förhatliga barkspåret och gympabetyget som jag aldrig lyckades få någon fason på. Jag hoppades att jag skulle orka hålla ut tills maran var avklarad och sedan återgå till min gamla vanliga jympa. Men efter maran gick det ju inte att sluta springa. Jag var fast. Ännu ett omöjligt projekt var avklarat.

Ett tredje projekt är min fotorädsla. Även om man knappast tror det när man läser den här bloggen så fanns det en tid när jag avskydde att vara med på bild. Jag lyckades aldrig få till den där avslappnade, coola och snygga posen som jag ville ha. Minns ni de där skolkatalogerna där en mikrosekund fällde domen för hur du skulle uppfattas i plugget resten av året? Fjärran från Facebook och bloggar där man ständigt kan förnya bilden av sig själv. Men när jag gick i plugget fick man en chans att se snygg ut på skolfotot. Grejade man inte det så var det tough luck liksom. Åtgärd? Jo, jag bestämde mig senare i livet för att ta tag i det här problemet. Jag började blogga och lade ut bilder på mig själv – och riskerade därmed att bli bedömd. Och när jag märkte att det inte var så farligt så dämpades oron. I höstas modellade jag till och med i ett reportage om höstmode. En oerhört kul erfarenhet! Och bilderna var fjärran från skolkatalogtidens magplask.

Visst, det är inte förbjudet att vara nöjd med allt och sluta vara nyfiken. Men det är inte min grej… Hur nyfiken är du?