Min fantastiska kropp!

På bilden ovan har jag just avslutat ett tremilapass i Ursviksskogarna – härligt och pannbensbyggande! Foto: Petra Månström.

Jag har alltid rört på mig – som liten var jag tydligen en rastlös rackare som retade gallfeber på min omgivning genom att ständigt krypa omkring och vara ”överallt på en gång”. Sedan följde år av simträning, gymmande, aerobicshoppande och jympande. Spinning, kajakpaddling, klättring och tennis. Ja, man kan lugnt säga att jag har testat en hel del sporter och fastnat för många.

Men en grej som jag liksom har missat är att faktiskt stanna upp och inse att ribban har höjts en aning de senaste åren. Jag har sprungit två maror, flera halvmaror, millopp och åkt på löparläger i såväl fjällen som i Portugal. Och nu senast: Öppet Spår och Vasaloppet på en vecka. Folk i min omgivning som inte tränar särskilt mycket själva är sjukt imponerade och undrar om jag är gjord av stål eller annan valfri, stenhård råvara. Och hur jag lyckades ladda om mentalt och fysiskt för att orka klämma nio mil längdskidor igen efter Öppet Spår.

Svaret är enkelt: jag är inte mer märkvärdig än någon annan. Jag har länge levt i tron att det blir som man tänker. Om man tror att man inte har en chans på den där snygga killen så får man antagligen inte det heller. Och om man ställer sig på startlinjen i Berga by och tror att det kommer att gå åt skogen – ja, då lär det med största sannolikhet göra det. Samma med annan valfri startlinje, vare sig den handlar om ett motionslopp eller annan utmaning som ska klaras av.

Man måste helt enkelt tro på att man grejar det.

I morse när jag vaknade förbluffades jag över hur pigg jag kände mig, trots att de senaste veckorna inneburit rejäla påfrestningar på kropp och psyke. Är stolt över att jag har slutat mixtra med kosten, utsätta mig för knasdieter och numera har en kropp som orkar med alla mina galna infall. Sådant kan man inte ta för givet. Så egentligen vill jag bara säga till alla er andra därute: var stolta över era kroppar, de är fantastiska! Och de klarar verkligen av så mycket mer än man tror…