Är du också en overachiever?

Inte lätt att hålla reda på alla tankar ibland… Foto: Colourbox.

Är du en sådan som ofta överlevererar och sedan förväntar sig folk att den nivån är din normalnivå? Så när du växlar ner till en mer normal nivå blir många besvikna? Det är i alla fall ett problem jag har brottats med i många, många år. Kanske sedan lågstadiet. Men det här med att våga gå emot sin inre röst och prestera på en ”okej” nivå är verkligen inte lätt.

Nu menar jag inte att min inre röst säger att jag ska springa si eller så snabbt, det handlar snarare om att jag alltid borde träna så hårt så jag blir utmattad eller i alla fall rejält svettig. Annars räknas liksom inte det passet. Nej, det här är inte ett sunt tänk, jag vet. Men det är ett tankemönster jag har haft med mig så pass länge att det tar en stund att byta. Jag jämför gärna med att springa ett lopp – så länge man är hyfsat pigg orkar man tänka på teknik och andning, men när det börjar bli riktigt jobbigt tappar man ju allt det där och återgår till sin normala sluggerstil. Lite samma är det med det här tankemönstret som jag försöker komma bort ifrån.

Ett konkret exempel: hinner jag inte få till ett inplanerat pass en viss dag säger en inre röst att jag borde kompensera genom att köra dubbelpass dagen efter. Förnuftet säger att ett missat pass är inte hela världen och numera lyckas jag för det mesta övertyga mig om att sluta vara så hård mot mig själv. Att vara medveten om problemet och allt oftare lyckas hålla det i schack är framgång för mig…

Någon som känner igen sig?