Långpass i marafart

Delar av gänget som sprang ett kortare långpass i tänkt tävlingsfart på maran tidigare idag. Foto: Petra Månström.

Jag är ju egentligen inget fan av snabba pass – men när det stod ”kort långpass 90 min i tävlingsfart på maran” blev jag ändå lite sugen. Och är det något tillfälle då jag ska känna mig tillräckligt motiverad att köra ett sådant pass så är det med ledare, på egen hand skulle jag garanterat ge upp. Särskilt när underlaget var som idag: modd, modd, modd. Man kan ju hoppas att man får lite snyggare rumpa av att springa på eländet i alla fall…

Dagens pass. Skärmdump från Garmin Connect.

De första kilometerna var riktigt jobbiga, orkade inte prata med mina medlöpare och fokuserade på andning och löpsteg. Blicken långt fram och jobba med armarna. Efter den inledande chocken fram till fyra-fem kilometer hittade kroppen något slags flyt och löpningen gick lite lättare. Vi följde Valhallavägen, sedan Oxenstiernsgatan förbi Radiohuset och sedan Dag Hammarskjölds väg ut på Djurgården. Modden sög kraft ur benen och farten som låg runt 5:25-5:30 upplevde jag som bra mycket snabbare. Men förhoppningsvis bygger sådana här pass lite pannben och man lär sig uppskatta passen på torra, solvarma vägar ännu mer.

Den sista biten sa vår ledare Erik att ”nu är det bara ett Coopertest kvar” och drog upp farten lite. Helt okej eftersom jag hade hemlängtan och det lutade svagt utför. 5:12 och 5:15 klockade jag på kilometer 15 respektive 16, sedan betydligt lugnare den sista biten i mål. Som sagt: årets hittills sugigaste underlag men ett bra pass ändå, även om jag inte gillar det så inser jag ju att det är bra att tvinga ut kroppen ur komfortzonen då och då. Nu: soffan och några praliner.

Vad hittar ni på i löpväg en dag som denna? Fler som byggt pannben och benknäckarrumpa i modden?