Varför gör man egentligen det här?

Mörkt, kallt, snömodd – och tung vecka. Ett seriöst i-landsproblem. Foto: Colourbox.

Min kompis berättade härom dagen att hon har tung vecka vilket den här gången betydde en vecka med stor träningsmängd. Jag tyckte lite synd om henne och tänkte att måste hon plåga sig genom den här tunga träningsveckan om motivationen inte var jättehög och vintern i Stockholm är som den är.

Tänkte samma sak om mig själv när jag klämde ”skitmilen” igår (löparspråk för en ”blaha-runda” som egentligen inte tillför så mycket): varför gör jag egentligen det här? Vem fanken bryr sig om jag kör den här rundan eller inte? Varför inte bara byta ut skitmilen i snömodd mot ett spinningpass i inomhusvärmen? Egentligen tränar jag ju inte för något speciellt just nu än kanske möjligen att överleva Öppet Spår. Och då räcker det ju med hyfsad kondis, tjockt pannben, välvallade skidor och insikten om att det här kommer ta en stund.

Men likväl får man då och då för sig att man måste köra ett visst pass. Springer jag inte kvalitet minst en gång i veckan blir liksom allt ”förstört” – vilket naturligtvis bara är nys. Jag är ju ingen elitlöpare och knappast någon bryr sig om jag skulle missa ett pass. Någon som känner igen sig i det här? Man slits liksom mellan tankarna om att det här gör jag för att det är så kul och för att jag mår bra av det – och tankar om att det här bör jag göra av någon mysko anledning.

Kan man förresten inte döpa om tung vecka till något roligare? Typ ”veckan som gör dig lite mer slimmad och snyggare naken”..?