Åker snabbare än jag springer

Så här glad blir man av en ledig måndag, 22 kilometer längdskidor och strålande vinterväder. Foto: Petra Månström.

Hade jag sprungit en mil med snittfarten 4:26 min/km hade jag blivit väldigt glad. Jag hade blivit ännu gladare om jag ens klarade av att springa 5 km i den farten. Men åka en mil längdskidor på snöbelagd sjöis i den farten går tydligen och det är ju kul. Firade min lediga måndag med att repetera gårdagens favorit: en tur till Fjällnora och två varv på Trehörningen där ett fint spår dragits upp.

Det var behagligt glest mellan längdskidåkarna vilket var skönt eftersom man då kunde fokusera på tekniken utan att behöva kliva ur spår och tappa fart. Försökte tänka extra noga på det Helena pratade om igår – nämligen att böja sig framåt, våga lägga vikt på framfoten och ”tippa” framåt, sedan böja knäna och skjuta ifrån ordentligt. Inte helt lätt att synka ihop allt det där samtidigt, men det gick lite bättre än igår i alla fall. Andra varvet gick lite långsammare, men landade på snittfarten 4:35 min/km vilket jag är nöjd med. Visst, det var platt och lättåkt, men nu har jag i alla fall så smått börjat greppa det här med kraftöverföringen. Har rejäl träningsvärk i mage, rygg och triceps nu. Men det är väl bra, antar jag :-)