Petra Månström
Delar av det glada gäng som var med på fjällöpningslånghelg med Lena Gavelin i Ramundberget 2010. Personerna på bilden har inget med texten att göra :-) Foto: Petra Månström.
Hur sjysta är egentligen långdistanslöpare? Är de lite mer reko och pålitliga än andra, icke-långspringande människor? Eller är det bara en myt? Och vad är det i så fall som gjort att den här uppfattningen spreds en gång i tiden? Kan det vara det faktum att långdistanslöpning kräver egenskaper som självdisciplin, ett visst mått av pannben samt ödmjukhet inför uppgiften – kan det vara det här som avses när man placerar någon i sjysthetsfacket? Vet inte riktigt vad jag ska tro, men nu när så många dras med löparvågen kanske det kommer med en och annan icke-reko typ också?
Vad säger ni andra? Är långdistansare lite bussigare än andra människor?