Biggest Loser är fel ute

Programledaren Jessica Almenäs och deltagarna i 2012 års upplaga av ”Biggest Loser Sverige”. Foto: Andreas Lundberg/TV4.

Storhelgerna är över för den här gången och vi skriver ett nytt år. Gymmen och löpspåren svämmar över av nyårslöften och som av en händelse är det kroppen som står i fokus just nu, åtminstone på TV4. I Gladiatorerna är det vältrimmade, vackra och solbrända muskelpaket som tacklar utmanarna i diverse grenar och i Biggest Loser Sverige medverkar deras raka motsatser. Åtminstone kroppsligt sett.

En god vän till mig berättar att hon nästan alltid börjar gråta när hon tittar på det sistnämnda programmet. För det handlar ju ofta om väldigt ömmande fall där revansch ska tas efter år av mobbning, depressioner och liknande. Klart man blir rörd. Men då undrar jag varför vi inte får följa samtliga deltagare på deras resa mot ett bättre liv? Vilken funktion fyller det här utröstningsmomentet? Är det tittarna som vill ha det? Eller programmakarna som tror att tittarna vill ha det?

I program som ”Robinson” kan jag köpa att man måste rösta ut folk. Det är ju själva grejen, det är intriger och pakter och folk röstas ut. Fine. Men när det handlar om kraftigt överviktiga människor som har bestämt sig, en gång för alla. Varför ska några av dem riskera att misslyckas för att de har blivit bortröstade? Blir det snäll-tv om alla får vara kvar och tävlingsmomentet handlar om att den som gått ner mest vinner men de andra får också chansen att kämpa till sista svettdroppen?

Skulle gärna vilja höra vad ni andra tycker. Själv hade jag med nöje följt alla Biggest Loser-deltagare och vem vet, kanske blir en av dem gladiator en vacker dag…