Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Bragdguldmedaljören Therese Alshammar utsattes för mobbning som ung – simhallen blev en frizon. Foto: Jessica Gow/Scanpix.
Har läst en hel del artiklar om Therese Alshammar sedan hon fick bragdguldet i fjol. Jag har läst och blivit berörd därför att mycket i hennes historia stämmer överens med min egen. Som det här med att känna sig utanför under skoltiden och därför få en känsla av att man inte duger – en känsla som kan dyka upp även långt senare. Men sådant gör också att man vill få sin revansch, det blir en drivkraft till att bli riktigt bra på något.
Therese menar att mobbingen stärkte henne:
– Helvetet i skolan gjorde simhallen till en plats där jag kände trygghet och kunde konkurrera på lika villkor. Här fick jag vänner och förebilder, sa hon i sitt sommarprat i fjol.
I en annan artikel sa hon en annan tänkvärd sak:
– Är du inte kapabel att vara närvarande när du tävlar så kan du träna hur mycket som helst utan att nå framgång.
OS-fiaskot i Peking 2008 satte spår i Therese och hon kom till sitt senaste OS utan att vara i toppform och med en skeptisk inställning till den nya simdräkten som gjorde att de andra plötsligt simmade lite snabbare.
– Jag kände att jag måste jobba med att sänka kraven på mig själv och ibland bromsa träningen.
Balansgången mellan träning och socialt liv är inte alltid helt lätt, berättar hon – ibland känner hon sig egoistisk som tränar så mycket och inte har tid att umgås med vänner och familj. Självhjälpsböcker och samtal med idrottspsykolog och energiterapeut har hjälpt Therese att jobba med prestationsångest, nervositet och olika rädslor över resultaten.
Inför årets OS säger hon så här:
– Jag ska vara avspänd och simma på det sätt jag vet att jag har kapacitet att göra. Då kommer det att gå bra.
Här har vi alla – oavsett nivå på vår löpning – något att lära. Oavsett om ambitionen är att klara av att springa två kilometer utan att stanna eller att persa på maran så uteblir oftast de efterlängtade resultaten om man spänner sig och har prestationsångest. Det vet jag av egen erfarenhet: de två lopp jag lyckats bäst på i min korta löparkarriär har varit lopp där jag varit helt lugn och avspänd innan – och inte haft några förväntningar alls. Jag har bara tänkt att jag har tränat så bra som jag kan med de förutsättningar jag har och nu ska jag springa det här loppet och ha kul. Och vara närvarande.
