Löpare – oglammiga kufar?

Eder maratonbloggare – ibland väldigt glammig, ibland väldigt oglammig. Alltid med ett stort hjärta. Foto: Scanpix (vänster), Petra Månström (höger).

Hälsporrar, löparmage och havregrynsgröt. Nej, löpning handlar sällan om särskilt glammiga saker och jag undrar varför det är så? Har det något att göra med vilka som utövar sporten? Antagligen.

Jag och en kompis diskuterade det här under en löprunda nyligen, det här med att många löpare är ganska säregna. Vi gjorde en uppdelning som ser ut ungefär så här: 60 procent är personer som har stora svårigheter med att diskutera andra saker än löpning och känner sig obekväma i sammanhang som inte har med sitt sportutövande att göra – därför undviker han/hon helst andra sammanhang än just sådana som handlar om löpning. 30 procent är människor som har ett passionerat förhållande till löpning och gärna ägnar mycket tid åt sitt intresse, de uppfattas ibland som lite nördiga men är ändå hyfsat anpassningsbara till ”andra sammanhang”. Sedan har vi de resterande 10 procenten som utan problem kan plöja lervällingen i Ursvik ena dagen, gå uppklädda till tänderna på flashig klubb andra dagen och djupanalysera hälsporrar den tredje dagen. Vi tyckte nog att vi själva mest hörde hemma någonstans mellan den andra och tredje kategorin.

Men hur som helst: faktum kvarstår att löpare ofta är rätt oglammiga. Vilken löparblogg har stjärn- och glamstatus likt modebloggarna Kenza och Tyra? När tar H&M fram en löparkollektion i samarbete med någon känd löparbloggare? Jag skulle bli väldigt glad om det hände men det lär nog dröja.

Varför är det nästan skämmigt att prata om utseende och vattenfast smink med andra löpare? Jag har mer än en gång blivit dissad för min påstådda ytlighet. Först när jag klarat av Stockholm Marathon på en hyfsad tid började min långdistanslöpande granne i 50-årsåldern att hälsa på mig i trappuppgången  – innan dess framstod jag nog mest som en förvirrad modebloggerska som av någon anledning börjat löpträna.

Jag hoppas att de nya löpare vi fått de senaste åren har en annan attityd till sig själva och sin sport. Jag säger inte att det är fel att vara fixerad vid gubbvader och hur många matskedar kruskakli som är optimalt i en gröt, men det finns ju ett annat liv som pågår utanför löpningen också. Kanske kommer vi löpar- och träningsbloggare att i framtiden bli större maktfaktorer än vi är idag? Man kan ju alltid hoppas. Ingen skulle bli gladare än jag om kloka, hälsosamma människor som Ellinor, Maria, Träningsglädje, MarathonMia, Snabba Fötter, Miss Agda, Miranda med flera fick större utrymme i etern framöver. Om inte annat så för folkhälsans skull…