Även en mara börjar med ett steg…

Jag och Markus Torgeby under ett löppass i Bogesund i september. Foto: Privat.

Känns det som att ”alla” springer just nu? Känns det kanske också som att de dessutom springer fortare, längre och oftare än du? Tro mig, du är inte ensam! Så där kände jag nästan hela tiden när jag började träna för Stockholm Marathon 2010. Var jag än sprang kom det alltid någon som svischade förbi mig utan märkbar ansträngning. Inte särskilt kul för självförtroendet och ibland försökte jag till och med haka på den där som just passerade mig. Resultat? Blodsmak i munnen, stumma ben och en löprunda som fick avbrytas i förtid. Lärdom? Ge fasen i att jämföra dig med andra! Kör ditt eget race, byt helst däcken själv och växla upp (eller ner) när du själv känner för det.

Som löparbloggare får jag väldigt ofta ”goda råd” av folk. Det kan till exempel handla om att de tycker att jag kör för mycket lugn distans och för få hårda pass. Men vad är det som säger att man ”ska” träna på ett visst sätt? Varför tror så många att man alltid vill bli snabbare – kanske har man helt andra motiv med sin träning? Jag kör hårda löppass med Running Sweden för att jag älskar gemenskapen, Rubins uppmuntrande tillrop och endorfinkicken efteråt. Jag springer lååååånga och lugna pass i Ursvik för att jag älskar naturen där, för att jag blir lugn och glad av den och för att kroppen känns så stark och energifylld efteråt. Ibland kör jag spinning, cirkelträning eller annan alternativträning för att jag gillar variation och för att få chansen att träna med kompisar som inte är så löpfrälsta.

Vart jag vill komma? Jo, visst kan man lyssna på andra men viktigast är att lyssna på sig själv. Vad vill du med din löpning? Vill du hålla dig i form och samla energi eller vill du dessutom bli snabbare? Försök formulera något slags inre mål så slipper du känna dig stressad när den där toppluvan ska pressa sig förbi dig i spåret. Det är nog ett av de bästa löpråd jag kan ge andra.