Ett slag från maxpuls!

Jag och Tess efter kvällens tuffa kvalitetspass – 12 x 60 sekunder backe. Foto: Petra Månström.

Ingen tävling i sikte, inget schema att följa – bara göra som jag känner och träna det jag mår bra och blir glad av. Passar mig perfekt! I lördags blev det över fyra mil terränglöpning i lugnt tempo, gång uppför nästan alla backar och massor av ny energi efteråt. Sedan vilade jag två hela dagar – väldigt olikt mig men jag gjorde det för att jag kände för det. Träffade kompisar och gjorde annat istället för att träna.

Men idag är det tisdag och det betyder kvalitetspass med Running Sweden. Det kan man bara inte missa! Även om jag var helt omotiverad hela dagen så visste jag att bara jag väl kom iväg skulle det bli kanon. Och det blev det ju också! På programmet stod efter uppjoggen på drygt tre kilometer backintervaller – 12 x 60 sekunder med cirka 120 sekunders joggvila. Sen en fin liten tröskel på två kilometer och därefter hemjogg. Vi hann ungefär 220 meter på varje backintervall och sugigt jobbigt var det. Fascinerande hur mycket pulsen kan dra iväg på så kort tid!

På en av de mittersta intervallerna kände jag för att trycka på lite extra, tog rygg och drog förbi den lilla killen med shorts som låg längst fram i snabbaste gruppen. Yes! Snittfart 3:30 min/km och puls på 185. Ett ynka slag från det jag trodde var min maxpuls och då kändes det inte ens supermegaouthärdligt jobbigt. Grymt! Den känslan tar vi med oss till nästa pass. Måste passa på att tacka Rubin och hans grymma Running Sweden-gäng! Ni gör mer för svensk löpning än ni kan ana!