Var rädda om er…

Kämpa, kämpa, kämpa. Ibland är det så himla svårt att tagga ner och inte ständigt vara ”fröken duktig”. Foto: Colourbox.

En klok kvinna sa nyligen till mig: ”När man har blivit lite äldre, kanske fått barn och lite perspektiv på livet så ter sig de där småsakerna man nojade över som yngre helt oväsentliga. Man skapade problem som inte fanns och blåste upp dem så de fick enorma proportioner.”

Så oerhört tänkvärt sagt. Som högpresterande yrkeskvinna med stora ambitioner känner jag igen mig så väl. Små, små hinder blir till enorma problem eftersom prestationsångesten har sänkt stresströskeln. Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Velat prestera på topp och helst mer därtill. Hamnade i bloggvärlden och vips var jag inte längre ”hon som tränar så mycket”. Plötsligt fanns det massor av människor i min bekantskapskrets som tränade mycket mer än jag. Sprang både längre och snabbare. Hade fler bloggläsare och roligare inlägg om pers på maror, hundrakilometersrundor och annat. Kände mig förvirrad eftersom jag delvis ”tappat” min identitet som träningsmänniska och frustrerad över att inte kunna hänga med i de andras tempo.

Ja, jag vet att man inte ska resonera så här! Det är inte bra någonstans att ha sådana krav på sig själv. Mitt förnuft säger mig att jag är BRA och att jag KAN. Och att jag är VÄRD lycka, framgång, omtanke, kärlek och harmoni. Men känslolivet säger ibland något annat, tyvärr.

Tänker inte lägga ut texten här om vad som hände igår. Men så mycket kan jag säga att jag fick en rejäl tankeställare. På riktigt. Jag blev rädd och det gick upp för mig att livet är skört. Och kanske, framför allt, att det inte är värt att jaga upp sig över småsaker. Persa på lopp, att ständigt ligga högst upp på bloggtoppen på jobbet, vara den perfekta vännen och kollegan. Att äntligen få chefens uppskattning och uppmärksamhet. Hantera jobbiga sjukdomar utan knot, se och bekräfta andra. Det är faktiskt okej att inte alltid vara på topp, det är faktiskt helt okej att vara mänsklig ibland. För människor är vi allihop, inga maskiner.

Jag önskar att jag kunde bli bättre på att vara tydlig och säga vad jag behöver, vad jag vill. Ofta är jag så rädd att såra andra eller göra dem besvikna att jag lindar in saker, vågar inte ta konflikten. När det ju är raka puckar och konflikter som i mångt och mycket banar väg för utveckling. Det gäller såväl i privatlivet som på jobbet. Tydlighet och ärlighet kan vara jobbigt och smärtsamt men lönar sig oftast i längden. Är man sann mot sig själv och andra, då mår man som bäst.

Det pågår ett liv därute medan många av oss stångar pannorna blodiga i vår strävan efter att ”lyckas”. Ett liv som är ändligt. Våga fånga stunden! Jag tänker försöka.