Träning som gör mig lycklig!

Delar av Running Sweden-gänget som körde intervaller på Stora Skuggan igår kväll. Foto: Rubin McRae.

Vågar knappt säga det högt, men jag tror att min träningsdipp kan vara över! Utan stora lopp i sikte är det mycket lättare att slappna av och bara träna för att det är kul. För att man blir glad och för att man har massor av likasinnade, glada människor omkring sig. Var inte jättepeppad när jag åkte hemifrån men det gick snabbt över när jag närmade mig Planet Fitness och såg Rubin och gänget därinne.

Planen för kvällen var 10 x 400 meter samt 2 kilometer i tröskelfart, samt upp och nerjogg på det. Det är lågsäsong löpmässigt för mig och därför körde jag l-u-g-n-t. Inte riva och slita, inte flåsa i högan sky – bara fokusera på löptekniken, andningen och att hitta flytet. Och som bekant när jag får slappna av så går det bättre än någonsin, utan att jag känner mig trött. Se bara på Göteborgsvarvet tidigare i år.

Fyrhundringarna kördes med 30 sekunders vila mellan varje, inte mycket men eftersom intervallen var förhållandevis kort kändes det ändå lätt mentalt. Sirpa som ledde vår grupp uppmanade oss att bara fokusera på varje enskild intervall, inte tänka på hur många det var kvar. ”Var i nuet, fokusera på det du gör just nu.” Mindfulness är nyckeln till framgångsrik löpning, det är jag övertygad om.

Sista biten av tröskelintervallen på 2 kilometer bestämde jag mig för att trycka på lite. Upp på framfoten, jobba extra mycket med armarna, blicken långt fram. Helt enkelt testa lite. Och jösses, det gick så lätt, så lätt. Benen dog inte som de brukar, de pinnade på och då hängde pulsen med. 187 kom jag upp i! Jag som trodde att min maxpuls var 187!! Antagligen är den högre än så. Vilan har antagligen gjort mig gott, för nu är det inte längre benen som bromsar min löpning – igår fick flåset jobba sista biten. Härligt!