Roligaste träningsdagen på länge!

Jag och John utgjorde lag ”Snyggast i skogen” som placerade sig på en hedervärd 15:e plats (av 20) i mixklassen på dagens Stockholm Rogaining. Foto: Privat.

Hade funderat hit och dit under veckan på hur jag skulle göra med Stockholm Rogaining (rogaining är långdistanspoängorientering med deltagande lag på 2-5 personer. Lagen ska under tävlingstid besöka så många kontroller som möjligt i vilken ordning man vill. Varje kontroll är poängsatt beroende på till exempel avstånd , teknisk svårighet och kupering). Mina ben hade ju en mardrömsmara i färskt minne men ändå lockade det att testa något helt nytt. Orientering har jag inte utövat sedan skoltiden och då handlade det aldrig om glädjefylld träning utan enbart om ångest. Men nu var förutsättningarna annorlunda – inga betyg skulle sättas utan man hade sex timmar på sig att ta hur många man ville av ett antal kontroller. Skönt och avslappnat!

Min lagkompis John dök upp som en räddare i nöden när min tilltänkta lagkamrat insjuknade. Han svarade på blogginlägget jag skrev igår kväll, där jag efterlyste en ersättare och jag är imponerad över att han bestämde sig så snabbt. Men glad är jag över det, spontanitet uppskattas stort! Dessutom visade det sig att han är en grym orienterare, jag lärde mig massor medan vi var ute – gick rakt på alla kontroller och det var en ren fröjd att vara ”bihang”. Se och lära utan att känna någon press.

Kartkoll före start. Foto: Petra Månström.

Har som sagt aldrig tidigare besökt en orienteringstävling, men samlingspunkten – det s k ”Hash House” – var ett sällsamt myller av skor, vätskeryggor, energikakor, kartor, plastfickor och förstås förväntansfulla orienterare. Efter samling, kartkoll och taktiksnack gick starten ute på Farstagårdsvägen. Vår plan var att sikta på den kontroll som gav högst poäng – kontroll 101 – och därefter beta av kontrollerna söder om ”Hash House”. Sedan ta oss till den västra vätskekontrollen och där rådgöra om fortsättningen.

Så fantastiskt vackert det var att springa utmed sjön Magelungen som hade en lätt dimslöja över sig. Vi mötte orienterare som antingen sprang eller cyklade – det fanns nämligen en cykelklass också – och alla var glada och hejade. Verkligen skön stämning, är det alltid så här på orienteringstävlingar? Vi letade oss vidare runt Magelungen mot Ågesta och Farstanäset, sprang rakt på kontrollerna och det var sannerligen inte min förtjänst. Är grymt imponerad över Johns orienteringsskills! Efter vätskekontrollen, som tyvärr inte var bemannad och erbjöd varm blåbärssoppa och kakor som vi hade hoppats, tog vi oss i skymningen förbi Högdalens Återvinningscentral. Det var dramatiskt! Kändes som om man var med i en dyster framtidsfilm.

Så här såg vår rutt ut – totalt blev det 30 kilometer som avverkades. Skärmdump från Garmin Connect.

Sen kom skymningen och vi tog fram pannlamporna. Var glada att vi tagit det kloka beslutet att ta de svårare kontrollerna inne i skogen medan det var dagsljus. Bestämde oss för att beta av de kontroller som fanns kvar längs en u-sväng tillbaka mot Hash House – varken jag eller John var sugen på att klämma så många fler kilometer för att hinna med någon extra kontroll. 30 kilometer fick räcka, men eftersom de bestod av en hel del partier med gång eller mycket lugn löpning kändes det knappt i mina ben när jag kom i mål. Så skönt och vilken totalt annorlunda upplevelse mot Frankfurt Marathon. Och min åsikt om orientering har verkligen förändrats, det blir förhoppningsvis start för lag ”Snyggast i skogen” även nästa år. Just ja, det var ju faktiskt en tävling också, även om vi tog loppet som en skön dag i skogen. Plats 15 av 20 i vår klass blev det. Inte illa med tanke på den låga ambitionsnivån, men springer man med orienterarproffs så gör man.

Tack för en grym dag, John!