Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Foto: Colourbox.
Frankfurt Marathon är det värsta lopp jag någonsin har sprungit. Jag hade ont överallt efter halva och önskade att jag aldrig ställt mig på startlinjen. Efter målgång kunde jag knappt gå, inte ens hasa framåt nästan. Var ledbruten i flera dagar efteråt och fick en rejäl tankeställare. Borde jag ens ha startat? Varför lyssnade jag inte på kroppen? Det är mycket sådana tankar som snurrar runt i skallen nu.
Har också funderat en hel del på varför jag ändå fullföljde loppet. Var det för att jag ville visa mig själv att jag är en fighter? Kände jag någon form av press eftersom ni bloggläsare kanske förväntade er en målgång med påföljande marastory? Har jag förstört saker och ting i min kropp genom att fullfölja? Borde jag bara lägga ner bloggen och byta fokus?
Usch, hjälp mig. Just nu känns det inte så roligt…
