Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Första halvan kändes det riktigt komfortabelt, sedan kom krampen från helvetet och magen pajade. Då började maran… Foto: Marathon-Photos.com.
Ska jag eller ska jag inte? In i det sista var jag väldigt osäker på min start i Frankfurt Marathon. Såväl Lidingöloppet som Hässelbyloppet hade jag tvingats ställa in på grund av sjukdom och det senaste viruset kom verkligen från helvetet – jag låg helt utslagen i nästan två veckor.
När jag klev ombord på planet mot Frankfurt hade jag loggat 16 kilometer löpning under innestående vecka och 8 kilometer under föregående. Kände mig svag och urlakad i kroppen men det bar mig emot att skriva ännu ett DNS i protokollet. Särskilt som det här var en resa planerad sedan länge. Nåväl, vi anlände sent på natten till vårt hotell – Hessischer Hof – som låg på krypavstånd från start- och målområdet. Sedan följde en intensiv lördag med nummerlappshämtning, rundvandring på mässan och uppladdning i form av god mat och lite godis.
Söndag. Fredrik från Spring! kommer till vårt hotell tidigt på morgonen för att dokumentera när jag gör sista fixen inför loppet. Nummerlappen fästs på linnet (när jag äntligen bestämt vilket linne jag skulle ha), chipet knyts in i skosnörena som i sin tur säkras med sporttejp – vill nämligen inte återuppleva katastrofen under Milspåret 2010 när skosnöret gick upp TVÅ gånger. Tävlingsfrisyren fixas och sista klunken sportdryck sväljs, sedan är det dags att ställa sig i startfållan. Träffar på Henrik (känd från första avsnittet av höstsäsongens Spring!) och byter några ord. Han är perfekt färgmatchad med såväl linne som skor i grönt medan jag kör helsvart med undantag av kompressionsstrumporna som är cerise.
Jag spetsar öronen för att försöka uppfatta vad speakern säger – här är det bara tyska som gäller. Tänker på Kjell-Erik Ståhl som stod här för 30 år sedan när första upplagan av loppet gick, hann tog sedermera hem segern med 2:13:20. För egen del är jag glad om jag klarar att ta mig runt någonstans runt 3.45, tänker jag och spanar efter farthållarballongerna. Sedan kommer jag på att det nog är bättre att ställa sig en bit bakom dem så man har en chans att komma fram vid vätskekontrollerna. Nervös och stirrig som jag är lyckas jag ändå hamna framför ballongerna när starten går och jag sätter iväg i en fart strax under 5.20 min/km.
Efter 10 kilometer – fortfarande vid gott mod. Werner strax bakom mig ser betydligt tröttare ut… Foto: Marathon-Photos.com.
Känslan är bra, benen känns pigga och jag ser fram emot Ellinor som enligt överenskommelse ska stå och heja vid 7, 14, 31 och 41,5 kilometer samt langa gel och vatten vid 14 och 31 kilometer. Njuter av feststämningen när jag jobbar mig nedför Friedrich-Ebert-Anlage, andan bland löparna är överlag positiv med undantag av några ”gubbar i cykelbibs” som till varje pris ska armbåga sig förbi för att en stund senare bli omsprungna igen. Det är flackt och lättlöpt, banan går mestadels på asfalt med kortare kullerstensavsnitt. Temperaturen är runt 12 grader, det är mulet och vinden är svag – perfekta förhållanden för löpning med andra ord.
Publiken är ganska engagerad inne i stadskärnan, men när vi efter 13 kilometer lämnar stan och beger oss ut på en rejäl lov ut i mer glesbefolkade industri- och bostadsområden avtar pulsen. Jag blir uttråkad och till råga på allt händer det som inte får hända: vid ungefär 15-16 kilometer slår krampen till i vänster vad. Pang! Har aldrig tidigare haft kramp under en tävling och blir lite rädd. Försöker stretcha ut steget medan jag springer men det fungerar bara hjälpligt. Det känns lite vemodigt att se 3.44-ballongerna försvinna i fjärran. Efter någon kilometer avtar smärtan och jag försöker mig på en försiktig fartökning, men då slår eländet till igen. Vid halvmaran börjar magen krångla. Det gör ont och jag försöker känna efter om det bara är magknip eller om jag borde stanna och uppsöka en bajamaja. Biter ihop och försöker tänka positivt. Passerar en kyrka där det står en skylt som talar om att ”Vi ber för er! Nu är det bara hälften kvar!”. Tack för den liksom.
Tappar ännu mer fart och får ge upp-tankar. Försöker springa värdigt trots krampen och fokuserar på att ta mig till 31 kilometer där Ellinor väntar. När jag äntligen ser henne är jag så inne i mig själv och mitt lidande att jag knappt orkar prata. Hon erbjuder vatten och peppar med den enda vettiga meningen ”Snyggt löpsteg trots kramp!”. Jag matar på och säger att jag inte kan prata, måste spara energi till löpningen. Strax före 35 kilometer viker Ellinor av och jag fortsätter på egen hand. Kroppen är så slut att jag står en god stund vid vätskekontrollen och försöker suga i mig sportdrycken som är den mest mystiska jag smakat – sötad med sötningsmedel, kalorifattig och dessutom kolsyrad. Varför liksom? Har aldrig hört så många rapningar och andra kroppsljud under ett lopp. Berodde säkert på drycken.
Tycker att skyltarna ligger så långt bort från varandra. En kilometer är verkligen långt när man är trött! Sneglar på Garmin och har bara en sak i sikte: mål. Att få springa in på den röda mattan i Festhalle och äntligen få stanna. Magen är i uppror, benen krampar och tårarna rinner. Det här är tusen resor värre än fjolårets Stockholm Marathon. Visst, det är flackt och lättlöpt men det spelar liksom ingen roll om kroppen ballar ur så här. Det känns som att kroppen är upptagen med annat och inte har tid att fokusera på en mara.
Kollar på klockan och inser att jag kommer gå i mål runt fyra timmar. Kanske blir det en sämre tid än i fjol? Kanske kommer jag in över fyra timmar? Resignerar för en stund men sedan tänder jag till. Vadå över fyra timmar? Glöm det! Det är fasen min skamgräns, trots kramp. När jag passerat 40-kilometersskylten blir jag förbannad, tänker inte komma över fyra timmar. Jag grimaserar illa samtidigt som jag krämar ut det sista ur benen. Ös på nu, för helskotta! Och det går undan. Jag närmar mig 5 min/km och tårarna sprutar, vet inte om det är av glädje eller smärta – antagligen både och. Äntligen börjar det komma lite positiva tankar: ”Det är det här som är maraton, det SKA göra ont!” När jag inser att jag närmar mig Festhalle ökar jag farten ännu mer. Är förvånad över att det går, det gör så jäkla ont men det går. Imponerad av kroppen! Älska pannbenet.
Där kommer 42-kilometersskylten och där viker banan av inomhus. Festhalle! Jag möts av discodunk, rökmaskiner och en entusiastisk speakerröst. Medlöparna vrålar och höjer armarna i luften, jag gör detsamma. Vrålar rakt ut, till tonerna av DJ Apfelstrudels remix av ”Schnappi” som pumpas ut ur högtalarna. En målgång har aldrig, aldrig känts så skön. Jag klarade det! Trots elände och smärta så gick det. Sneglar på klockan och konstaterar att jag landade på låga 3.55. Det betyder marapers! Helt otroligt, tänker jag innan jag får en medalj runt halsen. Jag klarade det, men den här gången fick jag verkligen klart för mig vad smärta är. En mara är verkligen inget man glider igenom… Kan bara hålla med dem som säger att alla som ställer sig på startlinjen i en mara är vinnare.
Missa inte Ellinors berättelse om hur det är att uppleva maran som gel-langare!
