Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Jag och Henrik minuter före start – stort grattis till honom som satte ett nytt fint pers på 3.40!! Foto: Ellinor Björk.
Då har man klämt en mara då – och det där om att ha kul hela vägen kunde man ju glömma idag. Det var roligt ungefär den första milen, sedan ångrade jag att jag anmält mig till detta elände. Efter halvmaran kom krampen från helvetet, som tur var släppte den något efter en stund och jag kunde springa hyfsat men efter 30 kilometer kom den tillbaka – stackars Ellinor som skulle langa gel till mig möttes av en knäpptyst löpare med blicken nånstans i fjärran. Sedan började magen krångla, överlade med mig själv om jag skulle dyka in på närmaste bajamaja eller inte men sedan bestämde jag mig för att bita ihop.
Hade först förlikat mig med att det förmodligen skulle bli en tid över fyra timmar, men efter 40 kilometer blev jag förbannad: vadå kramp och pajad mage? Inget stoppar väl en Månströmare?! Så jag ökade volymen på musiken i mp3-spelaren och kopplade på mitt värsta (bästa?!) fighting face. Över fyra timmar?! Pyttsan!! Jag öste på medan tårarna rann och när jag äntligen landade på den röda mattan i Festhalle sprutade tårarna och jag höjde armarna i skyn, allt medan DJ Apfelstrudels ”Schnappi” pumpades ut ur högtalarna. 3:55:22! Nytt pers till och med! Maran är verkligen en distans som jag har respekt för…
Jag vill passa på att hissa Wilson Kipsang från Kenya som sprang i mål på sanslösa 2:03:42 – bara ynka fyra sekunder från Patrick Makaus världsrekord satt i Berlin i september. Så jäkla grymt även om jag lider lite med Kipsang som missade extra bonusen för världsrekord… Tävlingsrapport kommer, men nu blir det käk och öl på stan!
