Kan jag så kan du!

Kort efter målgång på Stockholm Marathon 2010. Endorfinerna snurrar runt i kroppen, benen värker. Lyckan är total! Foto: Tomas Oneborg/SvD.

Jag och Ellinor fick mängder av frågor från er som var med på after work om löpning igår. Någon klarade nätt och jämnt av sin trekilometersrunda och funderade på hur hon skulle komma upp på längre distanser. En annan fick en mental spärr och klarade inte att springa längre än sju kilometer – TRODDE hon i alla fall. För visst sitter de flesta av våra begränsningar mellan öronen. Jag har ju redan tidigare skrivit om att det oftast blir som vi tänker. Får vi för oss att vi inte kan springa mer än tre kilometer så tror vi ju till slut på det och slutar försöka med något annat. Det är ingen idé liksom.

Hörni! När jag gick i sjuan kunde jag med ett nödrop släpa mig runt den där förhatliga elljusslingan bakom plugget på 15 minuter. Två kilometer på 15 minuter, jajamen. Snabbare än så kunde jag bara inte springa och till slut hade min hjärna ställt in sig på den tiden. Jag drömde om att springa fortare men VÅGADE inte prova. Många, många år senare, närmare bestämt år 2010, sprang jag exakt 42,195 kilometer i en snittfart av 5:38 min/km. Alltså bra mycket snabbare än vad jag grejade i plugget.

Grejen är att kan jag – då kan ni också. DU kan! Våga tro på dig själv och din förmåga. Små, små steg och plötsligt springer du inte bara tre kilometer utan fyra, fem, sex, sju… Och så vidare. Träning lönar sig! Har du frågor? Peppra på i kommentarsfältet, jag hjälper dig gärna! Låt inte hjärnan stoppa dig i höst, okej?