Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Jag efter ett av mina första distanspass i december 2009. Brr!! Kan lova att det där passet inte revs av med en klackspark. Foto: Privat.
Det är lätt att tro att den här bloggen skrivs av en träningsmaskin som klämmer långpass hit och intervaller dit utan problem. Så är det inte. Fortfarande måste jag ha en hel del peppsnack med mig själv innan passen blir av. Särskilt jobbigt är det med pass som jag springer själv, då kan jag liksom fastna i soffan och avståndet till ytterdörren känns oändligt.
Ännu värre var det när jag började löpträna i slutet av 2009, då var de första kilometerna på varje runda vidrigt jobbiga och jag minns hur däckad jag var efter första långpasset på 21 kilometer. Jag låg i fosterställning med helvetisk träningsvärk resten av dagen och lovade mig själv att aldrig mer springa långpass. Allt det där är lätt att glömma när man numera har något enklare att komma iväg. Men lätt som en plätt är det aldrig! Det var mycket lättare att sätta sig på cykeln och åka iväg till Friskis & Svettis-passet. En löprunda – särskilt när vädret är tjurigt och det är mörkt ute – är alltid lite jobbigare att komma iväg på.
Men det jag försöker säga är att det inte är någon idé att vänta på att det ska kännas lätt-lätt att dra ut och springa. Det är lika bra att bara köra. Inte vänta på bättre väder eller ljusare tider, för då är risken att det aldrig blir av. Kör nu istället! Hur gör ni andra för att komma iväg?
