Jag – en overachiever

Jag – svettig och mör efter ett riktigt mastodontpass med Running Sweden vid Stora Skuggan. Uppjogg + 2 x 2 km (90 s vila) + 3 x 1 km (60 s vila) + 3 x 500 m (30 s vila) + nerjogg blev det idag. Foto: Privat.

Jag har varit en overachiever så länge jag kan minnas. Med det menar jag en sådan person som inte nöjer sig med ”ganska bra” utan vill gärna att det ska bli bättre än bäst. En sådan personlighet har förstås både sina för- och nackdelar. På saker jag vet med mig att jag är bra på har jag självklart nytta av mitt driv men när det kommer till löpning blir det ett tveeggat svärd. Vissa dagar fungerar allt och livet leker. Men dagar som idag, när motvinden piskade i ansiktet och benen var sega och tunga efter helgens 40 kilometer och gårdagens NMT-pass, var det inte roligt alls. Då kan man bli så där fånig och trigga igång på vännens kommentar om att någon tjej sprungit riktigt snabbt idag. ”Varför var det inte jag?” tänker jag genast. Sedan blir jag arg på mig själv för att jag inte springer snabbare än jag gör, varför farten inte blir så hög som jag vill – fast jag kämpar och kämpar. Fånigt, riktigt fånigt. Jag vet. Jag varken ska eller bör jämföra mig med personer som tävlar på elitnivå eller åtminstone har löptränat sedan unga år. Men så funkar jag, vare sig jag vill det eller inte. Det är då man får varva ner och ta ett allvarligt snack med sig själv. Om varför man egentligen håller på och vad man egentligen vill. Och det tänkte jag ha precis just nu…

Fler som känner igen sig i detta?