Har löpningen tappat sin själ?

Anders Gärderud vinner 1500 meter hinder i juniorlandskampen Sverige-Norge-Finland i Gimo 1966. Ingemar Bergqvist ser till att det blir en dubbelseger. Frågan är om det var mer själ i löpningen förr? Foto: Scanpix.

I en krönika i Aftonbladet reflekterar Erik Hörstadius över den pågående löparboomen och ställer sig frågan om sporten har förlorat sin själ. Löparen är alltmer sällan en rebellisk, ensamhetstörstande kuf med oroande lite kroppsfett utan snarare en trendmedveten och social trivsellöpare som springer av alla möjliga anledningar. Addera till detta den växande vurmen för prylar: kompressionsstrumpor, pulsmätare, vätskebälten, fluorescerande mörkerlöpningsvästar med mera. Sportprylstillverkarna gnuggar händerna medan motionärerna liksom deras plånböcker blir allt tunnare.  Och visst har bloggen du läser just nu en viss del i människors tänkta eller faktiska behov av nya löparprylar. Hörstadius har onekligen en poäng. Visst kan man sörja att löpningen inte var det den var på det kruskaklituggande 1970-talet. Men frågan är om det är så farligt? Vill vi verkligen tillbaka till den tiden? Är det inte roligt med folkfester som Stockholm Marathon, Lidingöloppet, Tjejmilen med flera som ju blivit just folkfester för att så många börjar springa och anmäler sig till dessa lopp? Finns det därtill inte en folkhälsovinst som vi är väldigt tacksamma för?

Vad säger ni?