Löpningen tog mig ur ätstörningarna

Kristin Wiklander har haft löpningen med sig sedan barnsben. Foto: Privat.

Hur länge har du löptränat?

– Jag har joggat i perioder till och från i hela mitt liv men började träna löpning ”på allvar” för ungefär tre år sedan då jag anmälde mig till Stockholm halvmaraton 2008.

Hur kom det sig att du började löpträna?

– Löpningen har funnits med mig hela livet genom min familj. Min pappa har tränat skidåkning och löpning och det har varit naturligt för oss syskon att prova på detta. Jag var med i en löparklubb och deltog i tävlingar som barn men kom därefter ifrån löpningen allt mer. Jag började sedan ta upp löpningen igen för några år sedan och har sedan dess fortsatt att springa. Jag tror att jag har fastnat för löpning på grund av att det funnits med mig från barndomen, det är jag otroligt tacksam för.

Tre bra saker som din löpning har gett dig?

– Löpningen betyder otroligt mycket för mig, såväl på det psykiska som på det fysiska planet. Att springa har hjälpt mig att ta mig ur ett liv med ätstörningar och usel självkänsla. Jag var sjuk i många år och kom till slut till ett vägskäl där jag fick göra ett val, jag orkade inte leva i den situation som jag befann mig i men var för rädd för att släppa kontrollen. Jag valde att kämpa för att bli fri från ätstörningarna för att kunna leva ett liv utan ångest och tvång. Resan mot ett friskare liv kom att bli lång men med hjälp av stöd från min omgivning och från personal kom allt att sakta bli bättre. Under mitt tillfrisknande började jag jogga och så småningom löpträna lite mer på ”allvar”, det var otroligt skönt att ha något att fokusera på i allt kaos och att få komma ut och springa gav mig lugn inombords. Löpningen bidrog till en ökad självkänsla och ett starkare självförtroende, jag började känna att jag dög och att jag var värd att vara precis som jag är. Att känna att jag hade byggt upp en stark kropp gjorde att jag även kunde börja uppskatta min kropp för hur otroligt fantastisk den är. Från att ha haft en sjuk kropp som jag såg på med avsky så kunde jag se en frisk och stark kropp som jag i dag imponeras av med tanke på vad den faktiskt klarar av. Löpning är även väldigt prestationsbefriat för mig, jag tävlar mot mig själv, sätter upp mina egna mål och söker upplevelsen snarare än att vara bäst.

Ditt bästa tävlingsminne?

– Mitt bästa tävlingsminne är då jag såg Stockholms stadion i slutet av Stockholm Marathon för första gången. Jag hade varit skadad under våren och visste inte om jag skulle kunna delta i loppet och än mindre om jag skulle ta mig i mål. Jag hade länge haft en dröm om att klara av att springa ett maraton. När jag kom passerat 40 km-skylten började jag att förstå att jag hade klarat det och när jag såg stadion så fylldes jag av en enorm känsla av lycka och stolthet. Jag hade kommit till målet i
Stockholm Marathon! Jag blev rörd över min prestation, en otrolig känsla!

Tränar du något annat vid sidan om löpningen?

– Jag tränar spinning och core samt en del styrketräning på gym samt skidåkning på vintern.

Vilket är ditt närmaste mål?

– Att göra en bättre tid på Stockholm maraton 2012. Min dröm är att komma under 3:45.

Hur klär du dig helst när du springer?

– Tights, linne och keps.

Favoritskor?

– Asics Gel Kayano 17. Jag är fast vid dem och kan inte byta.

Har du någon löparförebild? I så fall vem?

– Jag måste nog säga Rune Larsson. Jag gillar Runes inställning till löpning och träning i allmänhet. ”Att jag ska träna på ett sådant sätt att jag tycker att det är roligt även i morgon”, träning ska inte vara något tvångsmässigt och tråkigt utan något lustfyllt och härligt.

Kristin vill också tipsa om Riksföreningen Anorexi/bulimi –kontakt: www.abkontakt.se. Det går att bli fri från ätstörningar, våga be om hjälp!