Prestationsknarkare…

Foto: Colourbox.

Det fanns en tid då jag ville vara bäst i allt. Därför kände jag igen mig väldigt mycket i artikeln där Let’s Dance-vinnaren och läraren Annika Sjöö berättar om sitt prestationsberoende. Efter bekräftelsekickarna kommer starka oroskänslor och sug efter mer. Så här definieras prestationsberoende i artikeln:

”Den som har en prestationsbaserad självkänsla måste prestera bra för att må bra. Detta har ofta sin grund i att man har en låg grundläggande självkänsla, låg tillit till sin egen kapacitet. Man kompenserar med bekräftelse och duktighet för att känna sig värdefull. Om man gör misstag får de lätt stora proportioner.

Detta skapar ett sårbart och dysfunktionellt beteende som kan leda till utbrändhet om det pågår under lång tid utan återhämtning, enligt Victoria Bloms psykologiavhandling från i våras, Striving for self-esteem (Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet).

Den som har en god självkänsla och samtidigt presterar mycket är inte lika sårbar. Det är då inte den yttre bekräftelsen som definierar hela ens egenvärde och man kan hålla en sundare distans till sina prestationer.

Strävan efter att bygga en starkare självkänsla genom prestationer är dessvärre fruktlös eftersom den grundläggande självkänslan har visat sig vara svår att bygga upp genom yttre bekräftelse och framgång.

Hur mycket andra än beundrar och berömmer kommer den grundläggande självkänslan inte att förändras särskilt mycket, vilket kan förklara paradoxen att en kometkarriär eller guldmedaljer inte alltid innebär att individen har en god självkänsla.”

(Källa: Victoria Blom)

Fler som känner igen sig? Eller har känt igen sig?