Veckans löpare: Olle Ohlsson

Olle Ohlsson tränar intervaller på Sollentunavallen. Foto: Privat.

Hur länge har du löptränat?

– Löpträning är ganska nytt för mig, jag började våren 2009.

Hur kom det sig att du började löpträna?

– Att över huvud taget träna började med för första gången som 22-åring, när ett stort antal extrakilon smugit sig på utan att jag förstod vad som hände. Jag gick med i en viktnedgångsgrupp på arbetsplatsen och på invägningen första träffen chockades jag av att väga tresiffrigt – 102 kilo! Jag låg sedan i framkant i gruppen, inte genom kost så mycket som genom idog träning. Spinning och gym blev mina vänner. Tio veckor senare låg jag på 85 kilo och så småningom landade jag på 82. Löpning fanns inte på kartan. Jag testade en gång, men kom inte mer än 500 meter innan jag gav upp. Att springa har över huvud taget aldrig varit min grej. Jag har alltid varit sist kvar när vi sprungit på skolgympan, även om jag då inte var tjock. Jag började på riktigt våren 2009, efter att vi fått vårt äldsta barn. Jag hade skaffat mig sympatikilon under graviditeten genom ätande och stillasittande. Eftersom jag visste var jag kunde hamna och absolut inte ville dit igen, var jag beredd att pröva allt. Jag hade gymmat några år, men det blev svårare att komma åt. Nu testade jag löpning och tog till två riktigt bra triggers. För det första investering i ett par dyr-skor från löplabbet. På den tiden var det, åtminstone bland studenter, fortfarande väldigt konstigt att lägga 1400 kronor på ett par skor. Har man sen gjort det, kan man ju inte gärna låta dem stå. Jag var därför tvungen att pröva och pröva igen för att hitta rätt. För det andra har jag en nördig ådra och älskar därför att föra statistik. Jag loggar all min träning, först körde jag nike+ och sedan med en Garmin 305. Utan siffrorna skulle jag inte springa över huvud taget. Nu har jag alltid en grym motivation att upprätthålla mängden och att förbättra resultaten.

Tre bra saker som din löpning har gett dig?

– Först och främst är det kontroll över kroppens utveckling. Jag är präst och det är mycket stillasittande och fika. Dessutom älskar jag mat. Utan träning som blir av (läs: inte gruppträning och gym i min värld) skulle jag snart rulla fram. För det andra: sinnesro. Mitt arbete och småbarnslivet är svårt psykiskt krävande periodvis. Löpningen har en löjligt kraftig effekt på mitt sinnestillstånd. Jag minns särskilt en gång när jag skulle ut och springa och min fru dröjde sig kvar superlänge efter sitt träningspass. Jag var sur som en citron när hon kom hem, det var för sent nu för mitt långpass. Men, jag drog ut i alla fall och hade efter bara hundratalet meter glömt allt och gjorde ett fantastiskt långpass. För det tredje spiller pannbensträningen i löpningen över på andra områden. Jag har blivit mer målmedveten, envis och metodisk både på jobbet och hemma.

Ditt bästa tävlingsminne?

– Mitt bästa minne är från Stockholm Marathon nu i våras. Efter att jag passerat 34 kilometer, som var det längsta jag gjort på träning, var jag chanslös mot kroppens ovilja att fortsätta. Jag köttade på så gott jag kunde, gick en bit, satte igång med lunk igen, gick på nytt. Vid 40 dök plötsligt en tjej från kungälv upp från ingenstans och gjorde det jag förgäves försökt med. Hon pratade! De sista fyra kilometrarna sprang vi sida vid sida och skildes åt först när vi kom in på stadion. Vilken obeskrivlig känsla som kom över mig när jag kom in genom portalen, ännu mycket större än jag föreställt mig i mina målbilder.

Tränar du annat förutom löpning? I så fall vad?

– Inte nu, men till vintern ska jag köra igång med styrketräning på jobbet.

Närmaste mål?

– Jag är lite sugen på Hässelbyloppet. Jag har sprungit det två år i rad – det var mitt första lopp. Det är roligt att återkomma till samma bana och få kvitto på vad som hänt över tid. 2009 var jag stolt över 1:04:45 och att jag kom runt! Då hade jag tränat ett halvår och aldrig sprungit milen. Förra året klockade jag 57:10 och i år har jag sprungit milen betydligt snabbare än så. Så mitt hemliga mål är att springa den under 47 minuter.

Hur klär du dig helst när du springer?

– Jag är varm av mig, så jag springer gärna i linnen och shorts så länge det är över tolv grader. Det måste vara linnen med snygg passform och smal brottarrygg. Ovärdigt korta shorts är ett måste om det är mer än 16 grader varmt. Vintertid är det tights och jacka som gäller, men mössan brukar åka av när jag kommit igång, nästan oavsett hur kallt det är.

Favoritskor?

– Jag får säga mina orange Puma TFX Roadster 4. De har varit mina sedan i maj och får mig att springa som en gasell! I alla fall gillar jag att tänka mig det.

Har du någon löparförebild? I så fall vem?

– Jag älskar underdogs, och den största av dem alla är ju Evy Palm. Fatta att hon började som 34-åring och blev så brutalt bra. Sen har jag inga illusioner om mina förutsättningar. Jag kommer aldrig stå på någon prispall. Men jag kan bli så bra som jag kan bli!

– För mig har det varit viktigt att aldrig jämföra mig med någon annan än mig själv. Förvånande många människor därute fattar inte vad det innebär – när jag berättar om att jag springer och får frågor om resultat försöker jag undvika att svara. För jag vet att jag i nästa ögonblick den-och-den som aldrig löptränat men sprang maran på kul och gjorde något hysteriskt resultat. Jag blir inspirerad av fighters som trotsar förutsättningarna, men berättelserna om naturbegåvningar som med en klackspark gör stordåd är nedbrytande att höra. Varje gång jag hör om sånt får jag påminna mig om att det verkligt stora är att undertecknad soffpotatis över huvud taget vågade sig på att springa ett Marathon. Även om det bara är jag själv som förstår storheten i det.

Olle bloggar om sin löpning och sitt arbete på http://olleohlsson.wordpress.com.