Svacka…

Foto: Colourbox.

I december 2009 började jag blogga om min träning inför Stockholm Marathon. Jag hade aldrig löptränat regelbundet innan och var livrädd – hur skulle det gå? Som en skänk från ovan dök coach Ingmar in i mitt träningsliv och styrde upp mina löprundor, så jag gjorde rätt från början. Som en skänk från ovan bara strömmade läsarna till bloggen och gav mig massor av motivation och inspiration. Så fantastiskt!

Efter maran följde millopp, Lidingöloppet och en massa andra smålopp. Mitt löparliv hade börjat på riktigt.

Men en bit in på 2011 började motivationen svikta. Varför springer jag? Varför gör jag det här? Vad är meningen med allt? Benen började protestera, löpstegen kändes tunga och det var jobbigt att ge sig ut och träna. Tror att det kanske också har märkts på blogginläggen. Den där spralliga glädjen som jag kände i början har mattats av något och nu försöker jag liksom få till en smidig övergång från passion till långvarig kärlek. Om det är möjligt? Jag hoppas det.

Och jag hoppas att ni läsare finns kvar ett tag till och fortsätter att sätta guldkant på min löpning och livet i övrigt. För det gör ni väl? Berätta gärna lite om vilka ni är, ni som läser den här bloggen – även ni som inte brukar kommentera annars. Det skulle göra mig väldigt glad!