Bellmanstafetten = glädje!

Duktige fotografen Micke Sjöblom fångade mig under målspurten. Sanslöst, vidrigt, svettigt och jobbigt. Och underbart. Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild.

Nej, lopp över fem kilometer är inte något jag direkt jublar över. För att vara ärlig så avskyr jag den distansen. Att bara ligga och ”kötta” med mjölksyra som sprutar ur öronen och stumma ben är vidrigt jobbigt och oskönt, helt enkelt. Men när lag Uppsalabrudarna frågade om jag hade lust att ingå i deras lag så kunde jag ju inte säga nej. Det var bara att ta på sig självplågartröjan och köra.

Ute på Stora Skuggan var värmen tryckande när vi kom dit vid middagstid. Svag vind och fullsmockat med folk. Stafettpinne hämtades ut och det snackades taktik. Jag hade som plan att göra som Ellinor och värma upp lite med några kilometers jogg längs banan – plus lite löpskolning. Så blev det nu inte av olika anledningar, men jag lyckades i alla fall klämma in några stegringslopp i startfållan medan jag väntade på att supersnabba Ellinor skulle komma i mål på förstasträckan. Och eftersom hon är just supersnabb hann jag inte värma upp särskilt länge innan hon dök upp. Fjärilarna hoppade runt i magen när jag greppade stafettpinnen och gav mig iväg.

Försökte mota bort de negativa tankarna som med ens sköljde över mig: ”du har inte kört kvalitet på länge”, ”du är seg i benen”, ”tisdagens Ursviksrunda sitter kvar i benen”. Efter tvåhundra meter satte andningströskverket igång och gick på högvarv hela vägen fram. Eftersom Ellinor hade fixat en framskjuten position i tävlingen hade jag inte så många bra ryggar att följa – de flesta var alldeles för snabba. Knappt några tjejer syntes till, så det blev till att försöka haka på lämpliga killryggar efter bästa förmåga.

Lag Uppsalabrudarna gör sig i ordning före start i Bellmanstafetten tidigare idag. Från vänster: Jenny, Helena, Ellinor, jag och Frida. Foto: Privat.

Den obligatoriska schackningen efter halva loppet kom som ett brev på posten och sedan längtade jag bara efter målet. Hettan gjorde att det kändes som att hjärnan kokade och inte blev det bättre av att killen som nu naglat sig fast i min rygg hade mängder av supportrar längs banan som gastade ”nu tar du henne, kom igen!” Sista kilometern blev jag faktiskt förbannad och lade in sista växeln. Tyvärr svarade ryggbitaren och gick förbi. Men idag gick det bara inte att växla upp ännu mer – trots mina fina lagkompisars uppmuntrande rop och IF Linnéa-klackens tjoande. Lugnade mig en aning när jag konstaterade att vi trots allt inte tappat så många placeringar på grund av mina sega ben – och förresten så var vi ju här för att ha kul och inte hetstävla.

Mina lagkompisar Helena, Jenny, Ellinor och Frida gjorde grymma prestationer och vi kammade till sist hem en femte plats bland 68 fullföljande lag i damklassen. Så himla häftigt! Och med lite perspektiv på det hela känner jag ändå att dagen var väldigt lyckad. Jag fick springa med fina vänner, träffade en massa löparbekanta, njöt av picknick i solen och fick uppleva sann löparglädje. Och det är ju glädje det handlar om – att ha jäkligt kul medan man blir (ännu) snyggare naken!!

Fler som sprang Bellmanstafetten idag eller i torsdags? Hur gick det?