Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Löpare nära Davos under den 28:e upplagan av Swiss Alpine Marathon den 30 juli 2011. Foto: Arno Balzarini/Scanpix.
I fjol var allt inom löpning helt nytt för mig. Maror, Lidingöloppet, miltävlingar och halvmaror sprangs för första gången. Det fanns inget gammalt ”pers” att jämföra med, alla lopp var oskrivna blad. Nu, ett år senare, är läget annorlunda. Det finns tidigare resultat att gå på och visst vore det roligt att slå dem – vilket såklart tillför ett litet stressmoment för tävlingsmänniskan Petra. För tävlingsmänniska är jag, vare sig jag vill det eller ej.
Under Xtreme Running i Ursvik häromdagen drabbades jag inledningsvis av ”oj oj, tar det slut snart”-tankar. Inte bra! När de där tankarna kommer slår jag omedvetet av på takten och blir seg. Försökte byta fokus och tänka på hur kul det var och hur lyckligt lottad jag är som kan springa. Det gick ganska bra, mot slutet hittade jag tillbaka till mitt kära gamla ”Fighting face”. Men på Lidingöloppet får det inte ta så lång tid!
Det jag jobbar med mycket just nu är att mota undan alla stresskänslor och istället fokusera på VARFÖR jag springer. Att springa en mara och bara ha ”jag måste persa, jag måste persa” i skallen funkar inte, så därför måste jag hitta ett annat mantra. ”Det här är kul, fasen vad bra jag är”, körde jag på Göteborgsvarvet och det gick ju hyfsat bra. Nu är Lidingöloppet snart här och jag försöker hitta ett sätt att tänka som fungerar under hela loppet. Några tips?
Hur tänker ni rutinerade löpare som redan sprungit en massa lopp om det här? Ser ni det som ett problem? Eller gillar ni kanske rentav det här lilla ”stressmomentet”?
