Löparläger utan blodsmak

Den 26 personer starka deltagargruppen i Running Camp Sälen kör stegringslopp runt en liten sjö. Foto: Petra Månström.

Att släppa ner mig på ett träningsläger utan att få svettas, kämpa och känna blodsmak är som att vägra godisråttan det godaste godiset som finns. Men har man en viloperiod så har man och den ska jag baske mig inte slarva bort. För det funkar liksom inte att köra stenhårt vecka ut och vecka in – och förvänta sig att resultaten kommer – om nu kroppen håller. Snarare innebär det en sakta döende löparglädje och känslan av tvång. Inte bra. Så är det för mig i alla fall.

Det här kommer att bli en nyttig utmaning för mig. Att ta det lugnt och inte trycka plattan i mattan.

Djup koncentration under en halvknepig balansövning. Foto: Petra Månström.

Jag måste känna glädje när jag tränar, åtminstone större delen av tiden. Nu har jag pressat kroppen alldeles för hårt under ett bra tag och måste nu balansera med rejäl vila. Det betyder att den här träningshelgen i Sälen för mig kommer att vara en egohelg där jag kör superlugna morgonjoggar på några kilometer, läser en god bok, tränar lite styrka i gymmet och bara njuter. Ja – och frossar i god mat och godis såklart. För att skära ner på maten bara för att man har en lugn träningsperiod är inte alls bra. Tvärtom är det ju nu kroppen bygger upp sig och behöver massor av energi.

Sitter just nu och sippar på ett litet glas Becherovka medan mörkret sänker sig över Sälen. Två värmeljus står för mysstämningen och jag bara njuter. Så jäkla skönt. Handen på hjärtat – hur bra är du på att vila?