Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Inför årets Göteborgsvarvet var jag så avslappnad och befriad från krav på mig själv att det plötsligt gick supersnabbt. Perset kapades med tio minuter! Foto: Marathon-Foto.com.
Det gör ont överallt, benen är tunga och andningen går på högvarv. Mjölksyran sprutar ur öronen och hjärnan säger ”Stanna!”. Vad göra? Stanna? Nej nej, försök tänka på något annat istället – och öka farten. Låter det ologiskt? Kanske, men när jag tänker tillbaka på hur jag resonerade under årets Göteborgsvarvet som jag räknar som mitt livs bästa lopp hittills var det precis så jag gjorde. Jag raderade alla negativa tankar, försökte fokusera på publiken och löptekniken och ökade stegfrekvensen. Det gick snabbare och jag blev inte tröttare för det.
Vad betyder det här då? Jo, att när man är supermegatrött och bara vill ge upp är det bara hjärnan som talar om att vi nu har klivit ut ur vår komfortzon. Och vad krävs för att bli en bättre och snabbare löpare? Jo, regelbundna kliv utanför komfortzonen. ”Våga bli trött”, som min bloggkollega Snabba Fötter sa till en annan bloggvän, MarathonMia, när han harade henne under Falkenbergs stadslopp. Frasen verkar simpel, men fungerar verkligen när det gäller. Jag tänkte också liknande tankar under Varvet: ”Nu jäklar Petra så hoppar du i okänt vatten och kör så det ryker – håller det inte så håller det inte!” Och det höll. Det kommer det göra för dig också…
Någon som känner igen sig? Vilka mantran använder ni när kroppen börjar protestera?
