Nu är det min tur!

Våga satsa – det är på många sätt mottot för mitt 2011. Foto: Colourbox.

– Tycker ni att Sverige ska gå med i EMU?

Orden var min samhällskunskapslärares och året var 1994. Jag minns att hon kastade ut frågan till klassen varvid en kille som var aktiv i något ungdomsförbund genast högg. Och höll en lång och vettig monolog som jag avundades något enormt. En annan gång frågade vår klassföreståndare om det fanns några frivilliga som ville säga några ord om vår skola och undervisningen på en Öppet hus-dag för blivande gymnasister. Självklart tyckte jag inte att jag hade något att tillföra och räckte inte upp handen och anmälde intresse.

Förstår ni vart jag vill komma? Ni vet, alla de där tillfällena som dyker upp och som man ångrar att man inte grep tag i. När man hade chansen…

I trean på gymnasiet hade jag börjat ledsna på mig själv och min tunghäfta. Hatade att jag alltid fick gällare röst och hjärtklappning när jag blev ombedd att resonera kring något som man inte kunde hitta svaret på i läroboken. Tänka själv, våga chansa och kanske göra fel helt enkelt. Riktigt jobbigt. Så plötsligt räckte jag upp handen på samhällskunskapslektionen, när läraren undrade vad vi tyckte om någon aktuell nyhetshändelse. Så fort jag fick ordet började hjärtklappningen men jag lyckades på något sätt få fram vad jag ville få sagt och när läraren såg gillande ut växte jag massor, kändes det som. Sedan var bollen i rullning.

Med tiden har jag väl blivit hyfsad orädd för att begära ordet, även om jag inte har stenkoll på hur det jag säger kommer att tas emot. För jag vet att de flesta tänker precis likadant – ungefär som att de flesta är lika trötta som du under sista kilometern på ett millopp. De hoppas bara att det inte syns alltför mycket. Och ju mer jag märker att man faktiskt FÅR säga fel och göra bort sig, desto tryggare blir jag. Men man måste jobba på det här, hela tiden.

Just nu går jag en kurs som förhoppningsvis ska göra mig till en fullfjädrad PAO – Public Affairs Officer heter det på militärspråk. Just nu har vi en slutövning där tidigare inhämtade kunskaper ska användas. Olika scenarier delas ut och vi ska attackera dem på bästa sätt, till exempel framför en videokamera. Idag vågade jag inte riktigt anmäla intresse när frågan dök upp om vem i gruppen som skulle filmas första gången. Sedan blev jag grymt irriterad på mig själv. För vad är det värsta som kan hända liksom? Att jag säger fel? Men vad spelar det egentligen för roll? Jag utbildar mig inom ett område jag inte har särskilt bra koll på, men syftet är ju att LÄRA sig något. Våga kliva ur sin komfortzon, precis saker som jag bloggat om massvis redan.

Så varför följer jag inte alltid mina egna råd? Jo, för att jag är människa och för att jag inte alltid är på topp. Men jag tror på mig själv – oavsett om det handlar om trygga och välkända saker eller mer outforskade områden som rollen som PAO eller löpare. Imorgon är det jag som ställer mig framför kameran och pratar om saker jag inte känner till hundraprocentigt. Fake it ’til you make it!