Nu-skiter-jag-i-det-här-och-slutar-springa

Undertecknad tillsammans med några andra av deltagarna i gårdagens kvalitetspass med Running Sweden. Foto: Rubin McRae/Running Sweden.

Nix, jag gillar inte långt, snabbt och jobbigt. Jag gillar kort, supersnabbt, och jobbigt. För när det är kort blir det lättare för psyket och då kan jag koppla på min Bolt-gen. Långintervaller gör mig bara trött och less. Gissa vad vi skulle köra igår med Running Sweden då? Jo – långintervaller! 3 x 3 km med ca 90 sekunders ståvila. Typ mitt hatpass alltså! Det enda som möjligen kan vara värre är snabbdistans, men det kör jag extremt sällan och när man väl gör det blir det ju bara en repetition – sen är eländet över. Men igår skulle vi alltså nöta hela TRE jobbiga vändor på det där superkuperade terrängspåret i Stora Skuggan. Tilläggas bör väl att det är passen man drar sig för som är ens svaghet och som man alltså borde köra oftare…

Första stigningen kom nästan omgående, en ganska kort men stupbrant backe. Redan här kom de där tankarna som jag alltid får när jag kör kvalitet i backe: ”Nu skiter jag i det här och stannar/går hem”, ”Jag struntar i Lidingöloppet”, ”Jag ska sluta med löpning”, ”Varför gör jag det här?”. Lårens framsidor checkade ut redan efter första backen och pulsen slog i taket. Inte så konstigt kanske med tanke på söndagens tuffa långpass med 15 km Ursvik Extreme inklämt mitt i, plus tre dagars intensiv kampsportsträning innan.

Resten av det exakt tre kilometer långa terrängspåret var precis lika jobbig som inledningen. Det gick upp och ner men mest upp. Saknade schvunget i benen som fanns där med besked under Lidingöloppet i fjol men krigade på och hoppades att det snart skulle ta slut. Nästan precis 15 minuter tog första intervallen, alltså strax under 5 min/km. Vilan bara flög iväg som alltid när man är riktigt trött – sen på’t igen. Såg att resten av deltagarna i min grupp också var lite tröttare nu, tempot gick ner en aning men det var fortfarande sanslöst jobbigt och pulsen låg stadigt strax över eller under 170 (90 % av max). Hade säkert orkat kräma på mer om jag inte varit så fruktansvärt seg, men hoppas att formen kommer så fort jag trappar ner på träningen en aning.

Höjd- och pulsdiagram från gårdagens kvalitetspass, inklusive upp- och nerjogg. Som ni ser var terrängspåret i Stora Skuggan väldigt kuperat. Skärmdump från Garmin Connect.

Sista intervallen på över 5:20 min/km kändes inte så kul, men det var tydligen det här tempot kroppen kunde prestera idag. Inte mycket att göra åt. Jag och Sirpa pratade lite om det här under hemjoggen – om hur hårt man egentligen ska träna. Idealet är ju att kunna träna kontinuerligt under lång tid och då vill man inte dra på sig onödiga skador och/eller förkylningar och så vidare. De gånger jag tränat ”så jag nästan kräks” har jag i det närmaste varit indisponerad i flera dagar efteråt. Det funkar ju efter en tävling, men kör man så där hårt på träning blir det ju mest pannkaka. Då tvingas man ju till längre vila och kontinuiteten försämras. Men att hitta sin ideala träningsnivå är inte helt lätt – träna hårt (men inte alltid kräks-hårt) när man ska och lugnt när man ska. Fartträning gör dig snabb och långpassen ger uthållighet. Vackert så. Bara att hålla uppe det hela så ska väl belöningen komma snart…

Tack för ännu ett kanonpass som kändes kalas (efteråt!!)