Vågar du ta plats?

Foto: Colourbox.

Hade en intressant diskussion med en löparkompis tidigare idag, om det här med att ta ut sig offentligt. Hon hade joggat iväg till en närliggande bana för att köra intervaller, men när hon kom fram satt två unga killar där och fikade på en bänk. Precis som de flesta andra blir även min kompis trött, svettig och rödmosig när hon tränar hårt och eftersom hon inte hade lust att visa upp intervalltröttheten för de där killarna fegade hon ur. Och jag förstår henne. Jag har också reagerat så där.

Ett annat bra exempel är gymmet. Tänk dig att det är tokmycket folk, hårt tryck på maskiner och skivstänger och typiskt nog har ”de stora starka grabbarna” ockuperat större delen av ytan. När de inte lyfter vikter sitter de vid maskinerna och torkar svetten ur pannan eller snackar med varandra. Gå fram och fråga om du får gå emellan och köra ett set medan han pausar? Nä, skulle inte tro det va? Stå där med superlätta vikter och pressa medan alla andra stirrar ut dig?

Men en sak jag har kommit fram till med åren är att folk egentligen inte bryr sig så jäkla mycket. De har ju fullt upp med att tänka precis som du, nämligen på sig själv och hur man uppfattas. Få bryr sig nämnvärt om vad omgivningen gör så länge man inte gör något rejält avvikande. Lyfta vikter – oavsett vikt – och bli trött är ju inget konstigt på ett gym. Likaså förväntas man springa snabbt, bli aptrött med svajig teknik som följd när man kör intervaller på bana. Efter en stunds diskuterande sa min kompis att nästa gång hon kommer till idrottsplatsen och det finns ”publik” kommer hon inte att bry sig. Bra, för det har jag som sagt också slutat göra sedan några år tillbaka. Och hittills har jag inte blivit varken hånad eller utskrattad, åtminstone inte öppet. Tvärtom brukar ”de stora grabbarna” diskret flytta över till andra halvan av gymmet när jag sätter igång med knäböj och omvända armhävningar.

Hehe.

Hur tänker ni andra i den här frågan? Vågar ni ta plats på gym och banor?