Att äntligen hitta hem…

Foto: Colourbox.

Har man ett stort intresse för något – en hobby man utövar med glädje och inlevelse – så brukar de flesta ha en åsikt om detta. En sak som jag ofta upplever som lite jobbig är att jag när jag umgås med folk som tränar sällan eller inte alls hamnar i lägen där jag måste ”försvara” min träningsmängd. ”Hur mycket tränar du egentligen?”, ”Tränar du varje dag?”, ”Varför tränar du så mycket?” och variationer på detta tema är vanliga frågor.

Vad svarar man egentligen på sånt? Och varför ställer folk dessa frågor? Är det för att de vill ha ett svar eller vill de egentligen säga något annat? Det har jag ofta funderat på. När jag sprang långpasset tidigare idag tänkte jag faktiskt på hur lyckligt lottad jag är som har så många fina vänner som jag kan prata med om såväl träning som livet, relationer med mera. Ena stunden kan vi nörda in oss hur mycket som helst på laktattrösklar, mellantider och framtida lopp – för att lite senare avhandla ämnen som inte alls har med träning att göra. Jag har många vänner och bekanta som tränar bra mycket mer än jag och det är skönt att ”slippa” vara den där tokgalna träningsnarkomanen som jag ofta uppfattas som bland dem som inte är lika träningsfrälsta.

Självklart umgås jag inte bara med mina träningskompisar, men jag är så glad att de finns. De gör inte bara underverk för min träningsinspiration utan berikar också mitt liv på så många andra sätt. Ingen nämnd – ingen glömd. Ta åt er, alla som känner er träffade!