Tröskelintervaller på Stora Skuggan

En bråkdel av alla som var med och körde igår, högst upp från vänster: Andreas (en av Poweradeutmanarna), Patrik, undertecknad, Sirpa, Maria, Clara, Carina och Eva-Lena. Foto: Petra Månström/Maria Dahlquist.

Efter flera tuffa tisdagar med pass som efteråt nästan känns som att man blivit överkörd av ett tåg var det igår dags att ta det lite lugnare. Men bara lite. För även om långintervaller i tröskelfart är mindre ansträngande än snabbare intervaller så är det ändå jobbigt att springa ”halvhårt” hålla sig där det nästan, nästan bildas mer mjölksyra än vad som transporteras bort. Syftet med passet är att lära kroppen att hantera mjölksyra på ett bättre sätt och då är det viktigt att inte springa för fort. En bra måttstock kan vara att det ska kännas ”lätt obehagligt men hanterbart” i benen. Tröskelfarten är något långsammare än din milfart på tävling och en fart som man ska kunna klara av att hålla i ungefär en timme.

Igår bestämde jag mig för att göra precis det jag föresatt mig, inget mer. Eftersom jag kände mig lite sliten i benen efter söndagens löpning ute på Lidingö och en ganska tuff träningsvecka i övrigt sällade jag mig till Patriks grupp som skulle hålla en fart runt 4:50-5:00 min/km ungefär. Passet bestod av (3-4) x 2 km intervaller med 60 sekunders ståvila mellan varje. Jag fattade redan före start beslutet att inte köra alla fyra vändorna utan bara tre och eventuellt en avslutande, lite kortare och snabbare intervall om kroppen kändes bra.

Första tvåkilometaren gick i 4:58 min/km och värt att notera är att jag under Göteborgsvarvet tidigare i år snittade 4:55 min/km på halvmaradistansen. Igår undrade jag hur sjutton det var möjligt, för 4:58 min/km kändes ganska jobbigt i den kvava och fuktiga sommarkvällen. Nåväl, en minuts ståvila och sedan iväg på nästa långintervall. Försökte ta rygg på Therese men hon pep iväg lite för snabbt – istället fokuserade jag på att inte låta avståndet mellan henne och mig öka. Försökte avleda tankarna från ansträngningen och koncentrerade mig på löptekniken; att slappna av i överkroppen, korta ner steget och öka frekvensen i småbackarna, samt kontrollera andningen.

Det gick riktigt bra, tack vare Mia som kom upp jämsides och peppade fantastiskt bra avverkades tröskel nummer två i 4:47 min/km. Sådärja, det var bättre! Sista intervallen gick åt samma håll som den första, alltså uppför sen halvseg backe istället för nedför densamma. Kände mig lite militant där jag stod med hökögon på Garmin och pep iväg precis på sekunden när det gått en minut. Återigen – tack, Ellinor, för intensivkursen i Garminkunskap! Backen åt det jobbiga hållet den här gången och landade på 4:55 min/km. Inget att skryta om men fullt tillräckligt och precis enligt plan.

Pulsdiagram över gårdagens tröskelintervaller – inklusive upp- och nerjogg. Skärmdump från Garmin Connect.

Nej, det skulle inte bli en fjärde intervall på 2 km. Men eftersom det var 800 meter till mitt vätskebälte vid startpunkten bestämde jag mig för att springa dit lite snabbare än tröskelfart. Efter att ha pustat ut lite kände jag mig återigen ganska pigg och nöjd med att ha gjort vad  jag föresatt mig och inte mer. Det är en styrka det också…