Bra känsla!

Passande nog hade vi tre tjejer (fr v undertecknad, Therese och Maria) som deltog i dagens Running Sweden-pass valt rosa tröjor. Foto: Fabrice Odille.

Lustigt nog hade alla känningar av tisdagens hårdkörning (9,3 km kvalitet) försvunnit ur benen i morse. Hur är det möjligt? Skönt var det i alla fall. Tror kanske att gårdagens superlugna återhämtningsjogg (5 km i 7-fart) kan ha hjälpt till lite. Hur som helst – idag var jag sugen på lite fart, men inte lika tufft som i tisdags. Kollade in Running Swedens program för 10K Challenge, en träningsgrupp vars mål är en snabbare mil; de skulle köra 8+6+4+2 minuter varav de två första intervallerna i tröskelfart (alltså strax över tävlingsfarten på 10 km) och de två sista i ”intervallfart”, alltså ungefär tävlingsfarten på 5 km. Vilan bestod av en minuts ståvila.

Vi började med en uppvärmningsjogg till startpunkten vid Stora Skuggan. Körde några minuters löpskolning och sedan gav vi oss iväg på första intervallen, som var åtta minuter lång. Skönt för psyket att intervallerna hela tiden blev kortare och skönt att inte behöva gasa på så där toksnabbt. Kollade inte på klockan under löpningens gång, försökte istället lyssna på andetagen och inte dra på så att jag blev för andfådd. Lyckades falla in i ett tempo där det kändes lätt obehagligt men ändå uthärdligt, vilket borde vara tröskelfarten på ett ungefär. Det stämde också när jag kikade på Garmindiagrammet, första intervallen gick på 4:41 min/km.

Dagens pass enligt pulsdiagrammet. Skärmdump från Garmin Connect.

Intervall nummer två på sex minuter gick nästan i exakt samma fart, 4:42 min/km. Perfekt! Jag var trött men det var hanterbart. Så var det dags för de två snabbare vändorna, först fyra minuter. Försökte öka stegfrekvensen istället för steglängden och jobbade mer med armarna – vips, så drog pulsen iväg uppåt 180. Jobbigt och flåsigt men det gick faktiskt att springa snyggt hela vägen, vilket jag är grymt nöjd med. Att kunna springa värdigt trots att mjölksyran pumpar i benen är en oerhört skön känsla. Man har liksom besegrat sitt ”inre motstånd” på något vis. Fyraminutaren landade på 4:24 min/km och efter en ståvila på en minut som bara flög iväg var det dags för sista intervallen. Två minuter – fullt ös medvetslös! Wrooooom och så var det över, snittfarten 4:16 min/km och jag hann ganska precis 500 meter. Hade väl kunnat kräma på lite mer om jag velat, men det är nog bra att inte alltid ta ut sig maximalt på kvalitetspassen. Gillar känslan i kroppen just nu, den börjar likna ”schvunget” jag kände vid tiden för Göteborgsvarvet…

Vill tacka Fabrice och hans pappa för ett kanonbra pass – och alla som var med för sällskapet och bra draghjälp! Känns himla skönt så här efteråt… Vad har ni kört idag? Eller blev det vila?