Så mycket roligt, så lite tid…

Några minuter före provlöpningen av Lidingöloppets sista 22 kilometer i fjol. Foto: Petra Månström.

Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag 2011 skulle springa flera mil i veckan, helt frivilligt, skulle jag bara ha skrattat. Det var inte så att jag inte tränade då – det har jag gjort nästan hela mitt liv på ett eller annat sätt. Men det där med att gå in för en sport så där ordentligt som jag nu har gjort med löpningen, det hade jag aldrig trott på. Jag hade inte heller trott att jag skulle träffa så många nya, fantastiska människor som förgyller mitt liv på alla möjliga sätt. Den kanske roligaste insikten var när jag fick min fördom om att löpare är kruskatuggande asketer totalkrossad. Frågan är snarare om det finns en sport som rymmer fler livsnjutare än just löpare, som unnar sig god mat och dryck alla dagar i veckan.

Att dra iväg en långhelg på fjällöpning, åka till en storstad för att springa ett lopp, flyga till Portugal för en veckas träningsläger, kliva upp klockan sju på söndagsmorgnarna för att springa långpass… Ja, ni ser ju. Löpning är en sport som man inte bara utövar – man lever den. Och man kommer ständigt på nya saker man vill testa. Sedan barnsben har jag drömt om att ge mig ut på ett riktigt stort äventyr, en expedition. Nu börjar den ta form i mitt huvud och jag hoppas snart kunna berätta vad den handlar om. Det är så spännande!

Man hinner tänka en hel del när man är ute och springer. Jag återkommer ofta till det här med att aldrig sluta vara nyfiken. För mig är nyfikenhet nyckeln till utveckling. Istället för att gå omkring och fundera på hur det skulle vara att göra det ena eller det andra vill jag göra det – på riktigt. Även om det verkar jobbigt, krångligt och ställer höga krav på mig. Mönstra när man är över trettio? Ja, varför inte? Vägra bli stor? Ja, varför inte? Vägra nöja sig med det näst bästa? Ja, varför inte? Även om det betyder att jag måste springa ensam då och då…