Petra Månström
Från vänster: Celinda och undertecknad. Foto: Celinda Andersson (vänster) och Petra Månström (vänster).
Jag hade ju skissat på ett jättebra blogginlägg i huvudet. Väntade bara på rätt tillfälle att få ner det på pränt. Det skulle handla om ålder och hur gammal man är enligt passet kontra skallen. I mitt huvud är jag inte en dag äldre än 27 och jag får nästan alltid visa leg på Systemet. Förr om åren var jag alltid yngst i de flesta sammanhang jag hamnade i – nu hör jag till de äldre och det är rätt ovant för en sprallig, evig ungdom som mig. Det var en av de saker jag hade tänkt blogga om. Sedan skulle jag skriva om det där med att ha flera mål samtidigt. Det är ju så populärt att prata om vilka lopp man ska springa, vilka semesterresor man ska åka på och hur man ska förverkliga sig själv. Där finns det en hel massa tänkvärt att blogga om.
Sedan hade jag tänkt hylla Facebookgruppen ”Idag ska jag göra ingenting. Jag gjorde det igår också men blev inte färdig!” samtidigt som jag ville återge delar av en intressant chattkonversation jag hade tidigare idag. Den handlade bland annat om att när man har slutat vara nyfiken – först då har man blivit riktigt, riktigt gammal. Ja, nästan så att man har levt färdigt.
En annan sak jag hade velat blogga om var min löprunda runt ett soldränkt Söder med Celinda, en ny, trevlig bekantskap som har den ypperliga egenskapen att gilla löpning. Bland annat. Ja, sen skulle jag ha fått ner några rader om min viktväst och alla åsikter folk har om löpning med en sådan. Det handlar om allt från att man långsamt dödar knäna till att det är det bästa man kan göra om man vill bygga upp styrka i desamma.
Men nu sitter jag här på övertid, klockan är snart ett på natten och det finns helt enkelt inte tid att göra det där blogginlägget. Så jag får ta tag i det lite senare…